Bollspelande hjärta som fiskar för fullt

Fick några bilder skickade från min syssling (eller tremänning som vi säger där jag växte upp) Magdalena som är nere i stugan med sin familj och där Max också är med mormor och morfar just nu. Max spelar fotboll med hennes J som är nåt halvår yngre, kul för honom med en kompis. Jag och Magdalena träffades i stugan (Östergötland) om somrarna när vi var små. Hennes farmor var syster till min morfar och det är deras barndomsby. De växte upp i det röda huset som skymtar rakt framför M.

Ja Maxen är alltså på landet (det är verkligen ute i skogen, en mil till närmaste lilla affär!) och har det bra. Han fiskar med morfar och upplyste oss via telefon om att han tyvärr inte lyckades fånga "gammelgäddan" igår men att han skulle försöka igen. Varken jag eller P är ju några  fiskare (även om jag faktiskt hade ett fint kastspö och utrustning när jag var yngre) så det är roligt att han får prova det. De hade också lagt ut nät och fått några kräftor så det är mycket nytt för honom att få uppleva. 

Igår kom P hem sent och idag är han borta igen. Jag förstår ju det, vi har två veckor på oss innan vi ska vara ute från den här lägenheten och en hel del kvar att göra, men samtidigt så trist. Förr var det skillnad, då hade jag egen bil och åkte vart jag ville, men nu kör jag ju inte längre (och bilen är av den anledningen såld) så jag blir liksom låst på ett annat sätt. Men i eftermiddag blir det iaf fikadejt med Maria som jag inte sett på länge. Som hon konstaterade; vi har nog mycket att prata om.

 P. ringde förresten nyss och berättade att vetten hört av sig; vi får hämta Nemis aska där nu. Hon kommer att begravas bredvid de andra vovvarna vi haft, i Östergötland. Tungt. Väldigt tungt.