In my garden...

Nåja, trädgård var väl att ta i, men rabatt kanske? Jag minns att jag visade hur det såg ut i början av sommaren och sedan dess har det tillkommit några vita stenar och en buddha och lite till. Jag förstår inte hur jag kan ta död på varenda växt inomhus (nu senast en myrten som jag hade gott hopp om), ingenting lever längre än allra högst, med mycket flyt, en månad. Men ute kämpar jag på, med mer eller mindre hjälp av vädret kan man säga:-)

I september är det tre år sedan vår lilla gosegumma fick somna in, alldeles för tidigt. Älskade Cobran blev bara drygt ett år tyvärr, en hund som kom till oss efter lång väntan. Hon föddes dessutom den elfte augusti, samma datum som två andra stora och livsavgörande saker hände. Jag låg på sjukhuset just då, och när jag hämtat mig lite och orkade ta mig ner till biblioteket och kolla min mail så hade jag fått ett från uppfödaren som berättade att valparna kommit. Namnet kom sig av att vi höll på att ta grönt kort den sommaren och ett golfmärke heter just Cobra.

 Bilden nedan är en av mina absoluta favoriter; jag träffar lilla busfian för första gången, vi var mitt uppe i flytt och jag var dessutom gravid och kräktes mest dygnet runt. Låter kanske inte så kul inser jag nu, men jag var så lycklig just där och då, allting kändes sådär underbart och det kändes som om jag var på exakt rätt ställe i livet...Det ändrade sig ju senare, men just den stunden minns jag den där totala lyckan när jag satt bland alla valpar och hade min lilla tjej i famnen.

Så varför kommer det här upp just nu? Jo, inatt drömde jag om Cobra för första gången. En mardröm dessutom. Inte en gång på de här åren har jag gjort det och jag har levt i en sorg men ändå en förvissning om att vi inte kunde ha agerat på något annnat sätt. Men idag har jag känt mig ledsen hela dagen:-( Fy så drömmarna påverkar ibland...

Annars då? Trött så in i... Men febern är borta. Ikväll har vi varit på visning, ett radhus nära Max förskola är till salu och vi hade stora förhoppningar. Men det visade sig det inte är vårt kommande boende och vi bestämde på plats att vi inte skulle delta i budgivningen. Trots att vi fått en ganska sen tid (ibland säger mäklaren en specifik tid som man ska komma) så var det mycket folk där men vi märkte att det var fler som var tveksamma.

I vårt fall var det framför allt trappan upp till övervåningen som definitivt sa stopp, jag brukar klara trappor inomhus ganska bra de flesta dagar, men den här var väldigt brant och dessutom fick man ta orimligt stora kliv för att komma till nästa steg. Inte barnvänligt för fem öre heller, hade aldrig vågat låta Max gå förbi där på kvällen utan en grind. Inte jättekul att behöva passa på alla barn som hälsar på heller. Nu var vi lite varnade eftersom Madeleine och hennes familj bott i ett av grannhusen och det var tydligen så att besiktningsmannen där hade varit väldigt kritiskt till just dessa trappor.

Förutom det var det fuktskador, dåligt underhållet, ganska mycket som behövde åtgärdas märkte vi och rummen var så små att vi inte fått plats med vår nuvarande dubbelsäng, knappt en dubbelsäng alls förresten. Hon som bodde där nu hade en dagbädd. För det priset var det helt enkelt inte värt det. Vi söker vidare!