På mors dag...

Sängen lockade så jag lade mig här igen och letar nu tapeter till nästa projekt som blir vår lilla och just nu grymt opraktiska hall. Där behöver vi både möblera/strukturera om och fräscha till. Fick jag bestämma själv så ligger Laura Ashleys paisleymönstrade tapeter bra till, jag har alltid gillat Paisley, men jag tvivlar på att sambon blir lika entusiastisk...:)

Tidigare idag blev jag väckt till en god frukost med gröt, färska mackor, ägg, juice och annat som jag älskar att sitta med länge en helgmorgon som denna. En fin present fick jag också, eller rättare sagt ett bidrag så att jag kan köpa mig den där presenten som stått med på min önskelista länge nu, så jag är så glad! Och inte att förglömma; en teckning från mitt lilla hjärta som nu håller på att lära sig skriva ♥. Om vädret håller i sig ska vi ta med lite spel och annat och gå över gatan till parken bestämde vi. Jag skulle gärna äta en sån där mors-dagsmeny som flera restauranger lockar med, men vi har en sjuk Lovis här (lilla pälsklingen, hon är inte frisk alls:-( Tio år nu och den där himla leversjukdomen som hon kämpar med!  så vi vill inte lämna henne ensam.

Eftersom mina föräldrar bor i Värmland så träffar jag inte min mamma idag, men hon har fått en present som jag hoppas hon uppskattar. Förr om åren (ända sedan jag och P träffades) köpte jag alltid present till svärmor också, och så bjöd jag in på fika och fixade. Men så förra året sammanföll det med att jag skulle resa iväg på rehabilitering vilket innebar att jag skulle vara borta från familjen i flera veckor, och det var en hel del som behövde ordnas med då. Så jag sa till P att det fick bli hans ansvar att ordna uppvaktning till sin mamma. Även i år har jag bestämt mig för att det ligger på hans bord. Jag har föreslagit några gåvor som jag tror skulle passa svärmor bra, och även att inhandla någon av dem, men inte fått nån respons så jag har intalat mig att han faktiskt är vuxen, och det är hans mamma det gäller och att det borde ligga på hans ansvar om hon blir uppvaktad. Men uj, vad snabbt det där dåliga samvetet kickar in alltså...

Hur gör ni? Köper till respektive förälder? Till er egen? Firar inte alls? Oavsett hur/om ni firar eller om det är en vanlig söndag så önskar jag er en fin sådan! Och så ska man komma ihåg att alla barn kan och behöver ha många viktiga vuxna runt sig, inte bara föräldrar. Vuxna som ser och förstår och som finns där oavsett... En del barn kanske behöver detta alldeles extra mycket av olika orsaker. Det vet jag av egen erfarenhet, och därför sänder jag en extra tanke till de människor som fanns där för mig när jag var barn.

 
 

Tellkiddo in da house

 

Fina påsen från Tellkiddo är nu på plats i vardagsrummet. Här ska det få plats leksaker av diverse slag är det tänkt. Stort plus för snabb leverans, det är ursegt att beställa något på nätet och sedan få vänta en evighet tycker då otåliga Tanja:)

Idag är jag i nåt slags komaliknande tillstånd då natten utmynnade i ett slags "krig". Jag på ena sidan som försökte få Max att sova i sin säng, och Max på andra sidan som minsann skulle "samsova". Med tanke på att han vrider och vänder på sig hela nätterna, har fötterna på huvudkudden ena minuten för att i nästa placera dem i mitt ansikte eller så hamnar hans huvud på P:s mage så känns det som om jag varit med i någon slags ofrivillig brottningsmatch varje morgon. Så inatt när han vaknade så gick jag tillbaka med honom till hans säng, satte mig på en stol och klappade på honom tills han somnade.... Or so I thought! Så fort jag försiktigt började resa mig upp så slog han upp ögonen och ropade ynkligt på "paaaappa...."medan hans far (som skulle kunna sova sig igenom en jordbävning!) snarkade i sin säng, helt omedveten om dramat. Vet inte hur länge vi höll på, men till slut var jag så trött och borta att jag gav upp och M somnade lyckligt om mellan oss. Inte så konsekvent föräldraskap, jag vet, men hur gör folk?!

Sista veckan i maj, en intensiv månad för oss. Vi firade in första maj på Hammarö/Karlstad, stannade veckan ut hos mina föräldrar i en annan del av Värmland, hade besök av familjen Löfstrand, och Matilda och tjejerna, varit på sommarfest, haft morfar på besök, slutfört badrumsrenoveringen, tagit viktiga beslut angående hösten, etc. Alla planer inför juni är relaterade till sjukhus och rehabilitering än så länge, så jag hoppas det dyker upp lite kuligheter för att uppväga.

Kram på er!

This is my happy place - budgetkap!

För ett tag sedan började tygbanners med text på dyka upp lite här och där; både i bloggar och tidningar. De finns t.ex. att köpa hos mokkasin. Rätt fina tyckte jag. Dock kändes priset på mellan 500 och 650 sek en aaaning överdrivet för min del, men nu har Lagerhaus kommit med en variant för den mer rimliga summan av 99 kronor som jag genast högg. Ett tips från mig alltså:) På bilden syns också en glimt av DIY-lampan från House Doctor som hänger över trappan. Den ger ett väldans fint ljus och vi är så nöjda.

Vet inte riktigt vad det var med mig igår, jag var helt slut! Jag sov på väg in till SU, sov på väg hem, släpade mig i säng och var som däckad fram till 22.30 då jag var vaken länge nog att byta om och äta lite, innan jag slocknade igen. Såg knappt mitt lillhjärta alls igår alltså, får försöka vara lite roligare idag:) Önskar er en fin tisdag! 
 

Det första man ser...

 

 

Det första man ser när man kommer upp för trappan till övervåningen är det här.  Den härligt röda stolen Hedda fick jag i julklapp av mina syskon för några år sedan och äntligen har jag en bra plats till den. Färgen livar upp den annars ganska ljusa hallen, och den är dessutom skön att sitta i. Här har jag också ställt ljusstakarna från Tove Adman som jag föll så stenhårt för när jag för första gången såg dem hemma hos min fina vän Anna. Och nej, tyvärr är det inte alltid färska snittblommor i vasen, men ibland i alla fall:)

 Bokhyllorna som skymtas är Ikeas Billy som vi satt tillsammans och nu har jag äntligen fått lite ordning på böckerna. Förut hade vi absolut ingen plats så Maxens barnböcker blandades med min faktalitteratur om hundar och hundträning och så fort en bok skulle ut eller in i skåpet så ramlade typ hälften i golvet... Jag skulle vilja färgmatcha för det är så snyggt, men lite för opraktiskt, så istället står deckarna för sig, inredning för sig, etc.

Vi fortsätter att komma in i rutinerna här i nya staden. Max har hittat en kille på dagis som han väldigt gärna vill leka med, det är en lite äldre pojke (5 år) som är lugn och cool på något vis, det kände jag också när jag var med på  inskolningen. Vissa utstrålar någon slags självsäkerhet som gör att de inte måste förhäva sig, det märks ändå. Igår när jag hämtade honom så frågade jag om han lekt något med den här killen, Eddie, då. Nej, blev svaret, "för han leker mest med Gustav så därför kunde jag inte leka med honom." Jag försökte trösta med att han är ju så ny än och det är klart att det känns lite speciellt i början innan  man kommit in i gänget ordentligt. Men det är inte lätt, som mamma till en sådan försiktig kille vill man liksom göra allt för att han ska få vara med, men jag försöker vila i att han inte verkar ledsen när han berättar, han mest bara konstaterar att det är på ett visst sätt. Men det känns ändå i hjärtat den där oron...

Fredagsblandning

Barnkammaren. Rummet är såpass litet att jag är osäker på om jag vill förminska det ännu mer med en gardin, så därför får det sitta en liten "girlang" där istället.

 Bilbordet passar ju vår unge perfekt, käckt att man kan sitta och köra direkt på bordet. Det kommer från Kids Concept som har mycket fint i sitt sortiment, han har även en matchande låda till alla småbilar.

 Ja, ovan ser ni lite mer från barnrummet, vi har försökt satsa på lugna färger då jag tror barn mår bäst av det. Bordet med bilar fick Maxen i våras, men då hade vi inte så bra plats så det har varit nedpackat ett tag. Det används även när han ska bjuda oss på mat och fika från hans lilla kök, då dukar han upp så fint och så får vi komma och "smaka":)

Jag känner att jag vill skriva något om det som drabbat Magdalena Graaf med familj, det är så hemskt att jag skulle önska att ingen någonsin behövde uppleva det som hon gör nu. Jag såg det igår och sedan dess har det känts som om jag vill linda in min egen son i bomull för resten av hans liv... Det finns redan tråkiga diskussioner på nätet där Magdalena hängs ut som en dålig mamma på alla sätt som man kan vara... Jag brukar läsa bloggen ibland och har även läst hennes böcker och min uppfattning är precis tvärtom, hon verkar vara en underbar mamma. Det märkliga är att pojkens pappa, som M. skrev om i boken "Det ska bli ett sant nöje att döda dig" och som misshandlade henne och gjorde att hon och hennes lille son fick gömma sig, han verkar visst inte alls få någon direkt kritik. Trots att han gjorde sitt barns första år till ett helvete som många av oss inte ens kan föreställa sig... Om nu någon ska få kritik, menar jag...

Här har jag nyss vaknat efter några timmars slummer på soffan- eller snarare någon slags medvetslöshet, jag bara däckade. Vi förhandlar just om det ska bli varma mackor med kantarellstuvning eller tacos till mat, och jag är ingen tacolover så jag föredrar det första. Måste bara berätta om när vi skulle bli skogsmullar här... Jo, min syster och hennes kille var här för ett par veckor sedan, och när de kom så hade de varit ute i skogen och plockat svamp och tog med en påse till oss som vi dagen efter gjorde stuvning på. Suuuupergott, och det var då jag kom på att vi också borde ge oss ut och leta efter "skogens guld". Eftersom vi är nyinflyttade här hade vi ju noll koll på var vi skulle leta, och ingen av oss är särskilt bra på sånt heller, så vi ringde pappa och fick lite tips om vilken slags skog vi skulle satsa på, etc. Vi kollade på kartan och valde ett ställe där det såg ut att vara mycket skog. På med gummistövlar och fram med en korg i lämplig storlek.

Rätt snart hittade vi ett gäng gula svampar som vi glatt la ner i korgen. Men det kändes inte helt rätt så vi kikade på Google (vad gjorde folk innan google?!) och insåg snabbt att detta var så kallad "falsk kantarell". Så vi tömde korgen och fortsatte leta. En och en halv timme senare, när vi traskat mitt i en stor skog, över nedfallna träd och små bäckar, upp och ned för branter, så kom vi tillbaka till bilen utan en enda kantarell!! Vi var så inställda på kantarellstuvning så på vägen hem så åkte vi förbi Ica och ja, köpte svamp... Jag skäms faktiskt lite, vi har mestadels plockat allt det vi behöver under min uppväxt; skulle vi ha lingonsylt under året så var det lingonplockning som gällde, etc. Men som min mamma tröstande sa; man måste nästan veta var man ska leta. Och är det något jag lärt mig genom åren så är det att folk hellre ger bort sina barn än avslöjar sina svampställen...:)

Önskar er en fin kväll, och hoppas kunna bjuda på en Fantastic Five under helgen.

En riktig skämsbild!

 

Minns ni att jag skrev om krukväxten som dog redan efter ett fåtal dagar i vår inte så omsorgsfulla vård? Här ser ni den. Igår var det alltså exakt två veckor sedan vi (sambon egentligen, fast jag känner mig medansvarig) fick den. TVÅ VECKOR! Otur att vi sedan var så klantiga och istället för att städa bort den, ställde nämnda blomma i köket. Oklart varför. Där har det nu stått sen dess. Ännu mer otur att svärmor, som var den som gav den till oss, var barnvakt en stund igår. Vi får nog inga fler blommor av henne... Skäms på oss- och snälla älskade vänner som möjligtvis läser det här; blommor är underbara, men vi är helt enkelt hopplösa!

Den unge herrn är fortfarande inte klippt. Efter en lång stund av kämpande gav både pappan, frisören och de andra kunderna, som försökte hjälpa till, upp. Han kom hem och satte sig i mitt knä. Håret var fuktigt på det där sättet som när frisörerna ska klippa, men lika långt som innan. När jag frågade vad som hänt så tittade han ner i golvet. Hans pappa fick komma in och förklara. Jag frågade varför det blev så tokigt och han var tyst en lång stund. Sedan sa han att han inte tycker om när någon tar i honom på det sättet. Jag älskar att han har integritet. Men jag älskar lite mindre att han ser helt ovårdad ut. Ett tag klippte vi honom i sömnen. Det låter helt galet, jag vet. Men det var enda sättet. Nu är han för stor och vaknar om vi gör det. Gaaah! Dessa barn! Underbara, skitjobbiga unge:)

Och jag har drabbats av ryggont! Det har jag aldrig haft problem med tidigare, men  fy!:-( All sympati till er som brukar ha problem med ryggen. Jag har en ganska bra aning om varför det blev såhär, och ska försöka få en tid hos sjukgymnasten nästa vecka när jag har hundvakt. Men shit, vilken galen känsla. Det gör ont när jag står, går, och sitter. Igår kväll låg jag ner i sängen och åt middag, det var det enda som funkade just då. Nu är jag fullproppad med värktabletter men känner mig ändå helt ynklig. Har ni några braiga tips så hit me!:)

Godmorgon torsdag!

Tack alla ni som kommenterat om min syster! Hon var sjukskriven ett litet tag men är nu tillbaka på jobbet. Lite mörbultad, men ändå skönt att det inte gick värre. Hon var här och bakade med Max en dag, det blev pepparkakor, cupcakes och saffransbullar med mandelmassa *mums*

Och vilken morgon då... Det är alltid, utan undantag, sambon som lämnar Max på förskolan. Min sjukdom och medicinering gör det svårt för oss att göra på annat sätt. Imorse klockan sex så väckte han mig och sa att han måste till jobbet. Farmor skulle komma och köra upp Max istället. Bra, sa jag och somnade om... och vaknade av att Nemi skällde. Då stod svärmor utanför dörren och väntade sig att Max var redo att gå... Det blev snabb uppstigning, påklädning, öppnande av kalendrar (Max avskyr att bryta sina rutiner just nu, det leder till kaos. Är det något som hör till åldern?) ,frukost och, eftersom det är utflyktsdag, all matsäck.

På förskolan har de utflyktsdag en dag varje vecka då de går ut i skogen och tänder brasa och berättar sagor. Då skickar vi med matsäck som ska bestå av: varm dryck, lunch, smörgås/frukt, vatten och bestick. Vanligtvis är det på onsdagar, men just denna vecka var det flyttat. Vanligtvis så gör vi dessutom iordning det mesta kvällen innan, men inte nu. Givetvis inte. Barnen ska dessutom vara på förskolan innan 8.30 så det var en lättnad när de väl kom iväg. Planering är visst inte våran grej. Idag är det sista dagen de går för sedan stängs det för jullov så paket till fröknarna fick farmor också ta med.

Nu är det foto som gäller, inomhus är verkligen inte min styrka, men nyttigt!
Må väl därute!

LOVE

Jag tycker att det kan se så läckert ut med stora anslagstavlor som man kan pryda med allt möjligt snyggt, det får gärna vara ett armeringsjärn eller något annat lite maffigt. Men hos oss finns inte riktigt platsen för något sådant tyvärr.  Så därför gjorde jag igår en egen variant på enklast möjliga sätt; med washitejp som ram. Nu har vi en alldeles egen "tavla" i sovrummet... Ett plättlätt "gör-det-själv" som tar en minut eller två att få till. Tröttnar vi (vilket är rätt troligt med tanke på hur ombytlig jag är) så är det bara att riva ner.

 

Annars har helgen bara runnit iväg. I lördags så gjorde vi inte mer än nödvändigt. Jag försökte få med mig killarna ut i skogen eftersom det var så skönt väder och jag tänkte mig lite Saltkråkan-style  eller möjligtvis Madicken, med en korg på armen där vi skulle lägga alla vackra löv och kanske stanna och dricka varm choklad... Men där gick jag bet för det var visst bara jag som kunde se den vackra scenen framför mig:-) Istället blev det lördagsgodis och filmtittande i soffan. Inte fy skam det heller...

Igår var vi på Frölunda Torg, som, näst efter Kungsmässan i Kungsbacka, är min favorit av galleriorna i Göteborgsområdet. Det är otroligt sällan vi är där så jag blir lite som en kalv på grönbete. Vi handlade födelsedagspresent och lite annat smått och gott. Och så har vi skrattat. Mycket. Treåringar är nämligen väldigt roliga ibland (när de inte är på värsta trotshumöret). Max har precis börjat "skoja" om saker, men han har inte alltid riktigt koll på hur man bäst använder det. Igår sa han till P att "pappa, jag har ont i magen!". P blev genast orolig och undrade om han mådde illa eller så. Max: "Näe pappa, jag SKOJADE ju bara med dig!!" och så skrattar han så som bara han kan. Då kan inte vi låta bli att skratta vi också såklart:)

Trevlig måndag på er!

Älskade unge!

Allra käraste Max! Vi har en ganska försiktig och blyg kille så när han helt släpper loss och leker som han gjorde med Marie tidigare i veckan så blir den här mamman alldeles varm i hjärtat! De byggde med lego, lekte med bilar, åt nygräddade våfflor med sylt, busade, kittlades och hade så roligt som man bara kan ha med ett barn. Den där oförställda glädjen som en treåring kan visa... Det är lycka det! Nu längtar han efter ett nytt besök, vi får hoppas att Marie kommer tillbaka snart:)

Vi tog lite sovmorgon och jag hasar fortfarande omkring i pyjamasen. Den här helgen har vi inga större planer; rensa i förråden, plocka fram tidigare års overaller för att eventuellt sälja, handla present inför nästa veckas kalas... Och så ska jag kika runt lite inför vad som eventuellt blir till en bloggtävling framöver:)

Det där med maten ligger dock alltid där och tynger, har noll fantasti känner jag. Vad ska ni äta idag? Gör ni matsedel i förväg eller är ni som vi som öppnar kyl och frys och hoppas det ska finnas nåt bra..? Vi har ju testat det där med matkasse (Linas) men var inte sådär jättenöjda. Kanske läge att prova något annat företag nu?

Let him sleep...

Skylten med den fina texten finns i blått och rosa hos Mixin.

Jag är som många andra en aning matt på alla dessa skyltar, tavlor och väggord som finns därute. Men den här skulle jag kunna tänka mig få vara undantaget. Tänk så vackert i det framtida pojkrummet, över hans säng...

 Mina föräldrar har tyvärr inte varit så bra på att peppa mig i livet, i alla fall inte riktigt så som jag önskat och behövt. De har visst ställt upp och skjutsat till flygplatser, hjälpt mig att flytta in och flytta ut en oändligt massa gånger (någon gång ska jag räkna på hur många ställen jag bott på hittills...), kommit farande och spikat upp tavlor och kopplat in lampor. För det är jag dem evigt tacksam. Men peppande kan jag inte direkt säga att de varit. (Ska kanske tillägga att de vet att jag tycker såhär). 

Och när man själv blivit förälder är det lätt att man tänker att "jag ska göra tvärtom!". Så är det här. Jag vill peppa och heja på Max tills han på riktigt tror att det går att förflytta berg. Jag önskar att han ska gå ut i livet, naturligtvis också med ett stort mått ödmjukhet, men med en tro på sig själv. Att han är bra för att han är  han. För att man visst kan klara mer än man tror. För att han ska kunna söka lyckan och göra det han mår bra av, utan att alltför ofta lyssna osäkert på andras åsikter. Jag vill att han ska kunna vakna på morgonen och veta att han gör det som känns rätt just för honom. Oavsett om det är berg som ska förflyttas eller något helt annat...

Biblioteket på stranden

Bilder via Desigboom och designerns blogg.

Jag köper alltid ett gäng inredningsmagasin och några prenumererar jag dessutom på. I ett av dem hittade jag den här fantastiska skapelsen. Det är alltså ett mobilt bibliotek, designat av Matali Crasset, som pryder stranden i staden Istres på den franska rivieran. Jag tycker att idén är underbar; "Kommer inte Muhammed till berget så får..." och allt det där.

Stranden heter Plage de la Romaniquette och där kan man alltså finna  som innehar cirka 350 böcker och tidskrifter som valts ut av stadens huvudbibliotek. 

Alltså, jag kan nog kanske eventuellt tänka mig att söka den tjänsten faktiskt, det ser verkligen härligt ut.  Tänk vad många glada låntagare man mött:) Dock inget vi kan vänta oss här hemma kanske, regnrisken är nog lite för hög... Men jag kom på att man skulle kunna ha ett mobilt bibliotek på, som till exempel Kebnekasies topp eller på någon av båtarna i Stockholms skärgård...?

Just nu känns strandlivet dock långt borta. Ny vecka, september är här. Jag känner mig märkligt down. Håglös. Har liksom fastnat i en känsla av motgångar och trista rutiner. Om jag tittar i min kalender så är det sjukhusbesök, rehab och liknande som är inplanerat. Rätt många blir väl extra trötta och tunga i sinnet när hösten smyger på, men hösten är för mig det mysigaste i årstidsväg. Fast inte just nu då. Det känns som om det är oflyt i livet mest hela tiden. Men så är det väl, när man redan är lite nedstämd så känns varenda liten skitgrej som värsta deppet? Har liksom ingen direkt energi att vända på det heller...

Max är den som ger kraft. Igår läste vi i en bok tillsammans och i boken så fick man svara på frågor som "hur många ögon har du, vilken färg är det på dem...". En fråga löd: "Vad gör dig glad". Max svar: "När någon pussar på mig."Då blir jag alldeles varm i hjärtat. Min goding:)

Biblioteksrummet...

Jag är i bokbrasnchen kan man säga, bibliotekarie närmare bestämt. Därför kan jag inte låta bli att visa denna charmiga sänggavel som jag fann via Sköna hem! I verkligheten hade jag nog kanske inte valt att ha det så, men tänk er att ha ett hemtrevlig pensionat med olika teman för varje rum, då hade denna passat utmärkt i just "biblioketsrummet". Med ett par stora Chesterfieldfåtöljer på en rejäl matta på klassiskt herrgårdsmanér. Jag kan riktigt se det framför mig:) Vill ni se fler originella ( dock inte helt smakfulla kanske:-)) sänggavlar så finner ni dem hos Sköna hem alltså.

Här spöregnar det, riktigt "västkustväder" kan man nog säga. Vi har haft betydligt sämre väder här än mina föräldrar i Värmland hittills den här sommaren. Några av er kanske minns inlägget om Max och hans cykel? Vi har fortfarande inte lyckats få honom att cykla på den så just nu, i väntan på bättre tider, så står den på balkongen. I helgen när familjen var samlad så frågade hans moster honom om han brukar cykla på den. Då svarade han mycket bestämt att "det REGNAR ju! Jag kan ju inte cykla när det regnar! SEN ska jag cykla..." Haha, ja just det...:) Lilla godingen, precis som jag precis skrev som hälsning i en annan blogg så är den här åldern alldeles fantastisk att få vara med om!

Middagslyx och att vara good enough

Bilder från förra helgen då lilleman och morfar "hängde". Ja, de åkte traktor närmare bestämt. Som grädden på moset blev det sedan däckbyte, perfekta leksaker det där. Solhatten med Nicke Nyfiken är verkligen en favorit, den ska han minsann ha på sig till allt.

Min pappa är ju numera pensionär sedan några månader och det är ...ovant. Han som jobbat jämt. Inte för att han sitter sysslolös hemma nu heller, det händer liksom inte, men ja, han syns ju till oftare. 

Nu var han i Göteborg torsdag till lördag (han skulle egentligen ha åkt hemåt i fredags men Max ville sååå gärna att morfar skulle sova kvar) och så kom han tillbaka idag och stannar tills imorgon. Så ikväll har han lovat bjuda ut oss på mat, det tackar man ju inte nej till en vanlig måndag:) Dessutom ska han hjälpa till att lämna Max på dagis imorgon bitti då det krisar. Jag är ju van att ha mina föräldrar på flera timmars avstånd så det känns ju lyxigt värre det här:)

Jag tänkte att jag skulle tipsa om en bok. Den heter Good enough för föräldrar och är skriven av duktiga Elizabeth Gummesson. Hon tar upp många exempel på hur man bli en "lagom" bra förälder. Eller rättare sagt, hur vi som föräldrar kan ge våra barn de verktyg som behövs för att de ska må bra. Jag har inte själv läst boken (ännu!) men läste en intervju med författaren om den och jag tyckte att det lät så vettigt. Jag känner också igen henne från media sedan tidigare och hon verkar duktig på det hon gör. Och det hon förmedlar, att vi föräldrar är good enough, är ju viktigt. De flesta av oss slår knut på sig själva för att vara en bra mamma/pappa och trots det så känner vi oss kanske ibland otillräckliga. Men ofta så duger vi ju rätt bra ändå, bara vi lär oss förstå det.

  Och visst är det väl så att de flesta av oss funderar en del över hur vi ska stärka våra barn. Lära dem sitt eget värde men också att ha respekt för andra. Jag själv kan känna att jag under min uppväxt fick lite för lite peppning och uppmärksamhet ibland och det har ju då blivit så att jag sällan tycker att något jag gör är särskilt bra. Det är något jag verkligen vill ändra på i min egen uppfostran av Max. Ett barn som är riktigt tryggt och älskat kommer en lång bit, men alla människor behöver också uppmuntran och beröm när vi gör bra saker. Det hoppas jag att vi kan ge honom.

 Vi har ofta hopplösa maratonläggningar där vi föräldrar är de som är tröttast tyvärr, men en sak som jag försöker hålla på är att jag på kvällen, innan eller under nattningen, pratar med honom om de bra sakerna som hänt under dagen. Han är lite för liten än för att bidra själv med det han vill lyfta fram, men jag sammanfattar det åt honom.  

"Idag har vi träffat X och ni hade så roligt. Sedan åt vi pannkakor som du tyckte var så gott! Och så lekte du och pappa med dina bilar en stund....Och nu har vi ju läst din favoritbok, så mysigt vi har det!" 

Min förhoppning är att han ska somna med en bra känsla och på så vis också få en bättre sömn. Har ni provat något liknande? Kanske har du något annat bra tips på hur man verkligen gör sömnen så behaglig som möjligt för sitt barn?

Jag märker också att om vi har haft mycket konflikter innan läggdags, eller att något annat hänt som gjort honom ledsen, ja då sover han mer oroligt, drömmer mardrömmar, etcetera. Så det känns viktigt ur flera perspektiv att lyfta fram det positiva som hänt under dagen. Men inte är det lätt att vara förälder alla gånger....

p.s: Har ni sett det otroligt viktiga blogginlägget som sprids via facebook bl.a? Det handlar om barnsäkerhet och du hittar det här. 

Mors dag 2013: Pavlova och Ceannis

Pavlova-tårta bjöds det på igår. Receptet kommer längre ner...Vimplarna gjorde jag av washitejp och tandpetare.

 Igår var det mors dag och det firades här hemma med besök av mina föräldrar samt svärföräldrar. Även min syster var här och Maxen var så glad för att alla var samlade:-) Fikat bestod av knäckig rabarberpaj med vaniljvisp och Pavlovatårta. Pavlovatårtan är en specialitet på Nya Zeeland/ i Australien och det sägs att dessa länder fortfarande tvistar om dess ursprung. Jag åt den för första gången när jag var där för många år sedan och då var den dekorerad med passionsfrukt minns jag. Igår fick det istället bli jordgubbar, kiwi och banan som täckte tårtan. Gott!

Vi gav bort systrarna Eisenmans bok till både mor och svärmor och själv fick jag den här fina väskan av mina killar! Jag är egentligen strikt förstjust i äkta skinn (med min Mulberry Alexa som "juvelen" i samlingen)  och tyckte inte alls att ceannis var intressant förr. Men nu har jag ändrat mig, perfekt med en lite annorlunda väska som är tålig och funkar bra till vardags. Just den här färgen gör mig glad vilket sambon snappat upp. Tack älsklingar för den fina presenten!:-)

Och så receptet på Pavlova för den som känner sig hågad:

Pavlova
Marängbotten:
4 äggvitor, ca 1 1/2 dl
3 dl strösocker
2 tsk citronsaft
2 msk maizena majsstärkelse
Garnering: 
6 dl vispgrädde (jag använde 5 och det var lagom)
2 msk lemoncurd - fast vi hade i 4 för lite mer smak.(Godast är att göra själv, men i helgen fick det bli "fuskvarianten" från Ica.)

Gör såhär:

Sätt ugnen på 150 grader. Vispa äggvitorna till ett hårt skum-det ska gå att vända bunken upp och ner. Tillsätt sedan socker och citronsaft under kraftig vispning. Fortsätt vispa till marängen blir glansig och bildar mjuka toppar. Sikta i maizena och vänd sedan försiktigt ner det i marängen.
Bred ut marängen som en rund botten(behöver inte vara så jämt och snyggt), 20 cm i diameter på ett bakplåtspapper. Sänk värmen till 120 grader och grädda botten i nedre delen av ugnen i 1 timme och 15 min. Låt marängen svalna i ugnen med stängd lucka.

Flytta sedan försiktigt över botten till ett tårtfat. Precis innan servering kan grädden vispas, blandas med lemoncurden för att sedan lite slarvigt klickas och bredas över tårtan. Garnera med frukt och bär. Jordgubbarna var supergoda till.
Servera!

Ikväll kommer förresten Max förskolepedagoger hit så då blir det till att baka igen. Dock inte tårta... Må så gott och ha en fin start på sista majveckan!

Det där med cravings och sånt:)

Min lille underbaring, här några månader gammal...

Den här dagen har gått i ett. Imorse mötte jag upp min granne, Johanna, för frukost på favoritstället. Hur mysigt som helst, vi satt ute och det var alldeles lagom behagligt väder.  Johanna hade med sig sin lilla M som är fem månader och ett litet charmtroll:) Det känns som om det var en livstid sedan min son var så liten och ändå är han ju faktiskt bara tre. Undrar hur jag ska känna när han är 35?:-)

I alla fall så kom vi in på ämnet graviditeter och cravings och hur starkt det begäret faktiskt kan vara. En vän till mig kunde, helt seriöst, inte gå in i garaget under en period av sin graviditet, hon var så sugen på murbruk! Innan det så trodde jag att det där med "murbruk" var ett skämt, men på henne stämde det in:)

Jag hade verkligen inte förstått det där med att man blir så sugen på något att det känns som om världen går under om man inte får just det just då. Trodde mer att det var som nu, att man blir sugen men att det är hyfsat överkomligt. Det var det inte lärde jag mig snabbt:) Den ena av mina cravings under graviditeten var frukt. Låter inte så konstigt- om det inte vore för det faktum att jag direkt ogillat frukt under hela mitt liv. Jag kan äta saker med frukt i, men att bara äta "ren" frukt skulle liksom aldrig falla mig in. Förrän då. Jag minns att jag vid ett tillfälle väckte sambon mitt i natten och skrek "äpple!":=) Det hörde kanske ihop med att jag mådde extremt illa under många månader och knappt fick behålla något. Det enda som hjälpte litegrann (förutom lergigan comp som läkaren skrev ut och otaliga näringsdrycker för att få i mig något alls) var att äta äpplen och andra frukter.

Min andra craving var... öl! Jag tar gärna ett glas vin eller ett par drinkar men öl är inte alls något jag dricker. Någonsin. Icke desto mindre satt jag nästan och grinade bredvid sambon om han tog sig en öl, jag kunde sitta och lukta på flaskan och bara drömma... Samtidigt sa mina gravida kompisar glatt att "ja min kropp verkar känna på sig att alkohol är dåligt för bebisen och jag är inte sugen alls". Kan säga att MIN kropp verkade känna på sig att ÖL var det enda braiga i hela världen...

Sambon fick till slut köpa hem alkoholfri öl till mig. Fast som diabetiker och gravid så måste man vara så otroligt noga med kosten, det får knappt variera alls i värden så det funkade tyvärr inte. Fick återgå till att lukta och längta... I samma sekund som sonen kom så släppte mitt begär och sedan dess har jag aldrig längtat efter öl igen...

Hade du några speciella "cravings" under graviditeten? 

En rofylld helg

Jag får erkänna att jag har njutit av de här dagarna. Det här var första helgen sedan vi fick barn som jag varit helt själv hemma. Jag har sovit som Törnrosa om nätterna, frossat i banankex och funderat på livet. Gått lite i butikerna med Madde. Läst Mari Jungstedts senaste och fantiserat om resor i framtiden. Sett på Mad Men och Modern family på dvd... Och precis innan jag begav mig till båten så passade jag på att slinka förbi Nordstan och handla en stråhatt. Nu är jag rustad inför soliga dagar:) Ni tänker väl på att skydda huvudet i sommar damer?

Det här var också första gången som Max och jag var ifrån varandra mer än en natt, med undantag för mina sjukhusvistelser som inte direkt varit frivilligt. Det kanske låter extremt för den som inte känner till vår historia, men så är det i alla fall. Bara känslan av att veta att jag inte skulle bli väckt under natten gjorde att jag liksom sov djupare. Men sedan var det såklart härligt att få möta upp killarna nere vid färjeterminalen och få höra om resan och om allt de gjort och sett. Kanske blir det här en årlig tradition att de hittar på något tillsammans med de andra?

Nu är det vanlig vecka igen och det känns också bra. Det står en del roligheter på schemat och så känner jag mig just nu lite piggare, lite starkare. Jag har några pysselprojekt på gång också som nog dyker upp i bloggen framöver.

                          Ha en fin måndag!