Let him sleep...

Skylten med den fina texten finns i blått och rosa hos Mixin.

Jag är som många andra en aning matt på alla dessa skyltar, tavlor och väggord som finns därute. Men den här skulle jag kunna tänka mig få vara undantaget. Tänk så vackert i det framtida pojkrummet, över hans säng...

 Mina föräldrar har tyvärr inte varit så bra på att peppa mig i livet, i alla fall inte riktigt så som jag önskat och behövt. De har visst ställt upp och skjutsat till flygplatser, hjälpt mig att flytta in och flytta ut en oändligt massa gånger (någon gång ska jag räkna på hur många ställen jag bott på hittills...), kommit farande och spikat upp tavlor och kopplat in lampor. För det är jag dem evigt tacksam. Men peppande kan jag inte direkt säga att de varit. (Ska kanske tillägga att de vet att jag tycker såhär). 

Och när man själv blivit förälder är det lätt att man tänker att "jag ska göra tvärtom!". Så är det här. Jag vill peppa och heja på Max tills han på riktigt tror att det går att förflytta berg. Jag önskar att han ska gå ut i livet, naturligtvis också med ett stort mått ödmjukhet, men med en tro på sig själv. Att han är bra för att han är  han. För att man visst kan klara mer än man tror. För att han ska kunna söka lyckan och göra det han mår bra av, utan att alltför ofta lyssna osäkert på andras åsikter. Jag vill att han ska kunna vakna på morgonen och veta att han gör det som känns rätt just för honom. Oavsett om det är berg som ska förflyttas eller något helt annat...