Idag har det varit en sådan där dag då alla måsten har fått skjutas upp och istället har fokus legat på att vila, och såklart nyheten om Kristian Gidlunds bortgång som knappast ungått någon. .
Kristian som på något sätt blivit en symbol för cancerns obarmhärtighet, den tar med sig allt den kan oavsett hur mycket goda tankar vi än sänder, hur älskade och beundrade vi än är. Har ni inte lyssnat på låten Sweet Jackie som Gidlund skrivit så gör det, jag älskar den! Gillar Sugarplum fairy skarpt och beklagar att ett stycke musikhistoria nu stannat upp. Lyckas visst inte lägga in men HÄR hittar du Sweet Jackie. K ristian som så rörande beskrev känslan av att sakna det han visste att han inte kunde få; det barn som han inte fick bli pappa till.
Nu hoppas jag med hela mitt hjärta att Snorpans kloka fina mamma får leva så länge som det bara går. Tyvärr är jag rädd att hennes kamp också börjar närma sig sitt slut... Kanske har jag henne lite extra varmt om hjärtat då hon fick sitt första barn, Snorpan, bara några månader efter min egen son och tanken på hur obarmhärtigt det är att hennes mamma inte ska få följa med henne genom livet, få se sitt barn börja skolan, bli kär, ta studenten och alla andra stunder som vi som inte drabbats av den jäkla skitsjukdomen hoppas får göra är alldeles förkrossande. Bloggen heter Taxilandet.
Usch, jag mår så dåligt av att läsa om alla som lever så nära döden med barn inblandade :-(
SvaraRadera