En bok om kärlek

Nu är sovrummet som det ska, väggarna har fått den vita färg som vi önskade från början. Allt är inte iordning ännu, vi dividerar om vad som ska upp och var det ska sitta. Men hyllorna är på plats i alla fall. Nu är jag ruskigt ombytligt så det är inte alls säkert att det kommer att se ut såhär om en vecka eller så,  men just nu så är jag hyfsat nöjd. Ser ni boken, den lilla rosa på högra mittenhyllan? Den heter "En bok om kärlek" och jag hittade den på Prickig katt för några år sedan. Sedan har jag återvänt dit och köpt nya exemplar då den ibland blivit en perfekt gåva till någon. På baksidan:

Igår hade jag en speciell upplevelse. Jag har ju valt att inte skriva så mycket om den svåra sjukdom som drabbade mig för några år sedan och som påverkar mig och familjen i väldigt hög grad. I den förra bloggen var jag mer öppen men så blev det för mörkt, för tungt och ibland också för privat. Men bara för att jag inte längre skriver om den på samma sätt så är den ju tyvärr inte borta.  Den finns där som en stor skugga som alltid är med mig. Jag lever med den varje dag, varje minut och livet är så otroligt annorlunda än vad jag tänkt mig, vad jag planerat och önskat.Jag har också periodvis känt mig väldigt ensam i min sjukdom, i den situation som jag nu är i.

I våras gick jag hos en samtalsterapeut och det gav mig mycket men strax innan sommaren så tog mina "gånger" slut och jag har därefter känt mig ganska vilsen. Men så kontaktade terapeuten mig nyligen  och hade ett förslag... Hon har under året träffat några kvinnor (däribland mig) som på många sätt har liknande erfarenheter och tankar och dessutom är i ungefär samma ålder. Hennes förslag då var att starta en grupp där vi fick mötas och se om det kunde ge oss något. Så igår träffades vi för första gången. Vi visste ingenting om varandra innan, terapeuten har ju tystnadsplikt, utan bara att vi alla lever med en livslång och svår sjukdom, dock inte samma sjukdom.

Vi fick börja med att berätta lite om oss själva och när en av tjejerna beskrev sitt liv och sjukdomsförlopp så insåg jag att tårarna bara rann nedför mina kinder. Trots att våra sjukdomar inte är speciellt lika så kände jag igen mig så starkt. Det kunde ha varit jag som berättade min historia om hur sjukdomen kom och hur den påverkade... Vi kunde tala helt fritt, behövde inte ta hänsyn till att personen som lyssnade inte riktigt orkar ta till sig allt, utan vi kunde vara öppna med alla tankar, sorgen som kommer med att bli så sjuk, konsekvenserna...

Nu när Anna Lindh varit i fokus igen så minns jag hur Mona Sahlin i anslutning till mordet berättade om deras "kräk-aftnar". Då träffades de samt Margit Wallström, alla tre kvinnor, mammor, fruar, politiker, och bara "kräktes ut" allting som var jobbigt, som behövde få ältas. För oss var det något liknande som hände igår... Nästa gång vi ska ses är om en månad och det känns ganska lagom. Jag sov i timmar igår när jag kom hem från mötet, var helt slut! Men det gjorde gott för själen.