Det första man ser...

 

 

Det första man ser när man kommer upp för trappan till övervåningen är det här.  Den härligt röda stolen Hedda fick jag i julklapp av mina syskon för några år sedan och äntligen har jag en bra plats till den. Färgen livar upp den annars ganska ljusa hallen, och den är dessutom skön att sitta i. Här har jag också ställt ljusstakarna från Tove Adman som jag föll så stenhårt för när jag för första gången såg dem hemma hos min fina vän Anna. Och nej, tyvärr är det inte alltid färska snittblommor i vasen, men ibland i alla fall:)

 Bokhyllorna som skymtas är Ikeas Billy som vi satt tillsammans och nu har jag äntligen fått lite ordning på böckerna. Förut hade vi absolut ingen plats så Maxens barnböcker blandades med min faktalitteratur om hundar och hundträning och så fort en bok skulle ut eller in i skåpet så ramlade typ hälften i golvet... Jag skulle vilja färgmatcha för det är så snyggt, men lite för opraktiskt, så istället står deckarna för sig, inredning för sig, etc.

Vi fortsätter att komma in i rutinerna här i nya staden. Max har hittat en kille på dagis som han väldigt gärna vill leka med, det är en lite äldre pojke (5 år) som är lugn och cool på något vis, det kände jag också när jag var med på  inskolningen. Vissa utstrålar någon slags självsäkerhet som gör att de inte måste förhäva sig, det märks ändå. Igår när jag hämtade honom så frågade jag om han lekt något med den här killen, Eddie, då. Nej, blev svaret, "för han leker mest med Gustav så därför kunde jag inte leka med honom." Jag försökte trösta med att han är ju så ny än och det är klart att det känns lite speciellt i början innan  man kommit in i gänget ordentligt. Men det är inte lätt, som mamma till en sådan försiktig kille vill man liksom göra allt för att han ska få vara med, men jag försöker vila i att han inte verkar ledsen när han berättar, han mest bara konstaterar att det är på ett visst sätt. Men det känns ändå i hjärtat den där oron...