måndag 17 juni 2013

Middagslyx och att vara good enough

Bilder från förra helgen då lilleman och morfar "hängde". Ja, de åkte traktor närmare bestämt. Som grädden på moset blev det sedan däckbyte, perfekta leksaker det där. Solhatten med Nicke Nyfiken är verkligen en favorit, den ska han minsann ha på sig till allt.

Min pappa är ju numera pensionär sedan några månader och det är ...ovant. Han som jobbat jämt. Inte för att han sitter sysslolös hemma nu heller, det händer liksom inte, men ja, han syns ju till oftare. 


Nu var han i Göteborg torsdag till lördag (han skulle egentligen ha åkt hemåt i fredags men Max ville sååå gärna att morfar skulle sova kvar) och så kom han tillbaka idag och stannar tills imorgon. Så ikväll har han lovat bjuda ut oss på mat, det tackar man ju inte nej till en vanlig måndag:) Dessutom ska han hjälpa till att lämna Max på dagis imorgon bitti då det krisar. Jag är ju van att ha mina föräldrar på flera timmars avstånd så det känns ju lyxigt värre det här:)

Jag tänkte att jag skulle tipsa om en bok. Den heter Good enough för föräldrar och är skriven av duktiga Elizabeth Gummesson. Hon tar upp många exempel på hur man bli en "lagom" bra förälder. Eller rättare sagt, hur vi som föräldrar kan ge våra barn de verktyg som behövs för att de ska må bra. Jag har inte själv läst boken (ännu!) men läste en intervju med författaren om den och jag tyckte att det lät så vettigt. Jag känner också igen henne från media sedan tidigare och hon verkar duktig på det hon gör. Och det hon förmedlar, att vi föräldrar är good enough, är ju viktigt. De flesta av oss slår knut på sig själva för att vara en bra mamma/pappa och trots det så känner vi oss kanske ibland otillräckliga. Men ofta så duger vi ju rätt bra ändå, bara vi lär oss förstå det.

  Och visst är det väl så att de flesta av oss funderar en del över hur vi ska stärka våra barn. Lära dem sitt eget värde men också att ha respekt för andra. Jag själv kan känna att jag under min uppväxt fick lite för lite peppning och uppmärksamhet ibland och det har ju då blivit så att jag sällan tycker att något jag gör är särskilt bra. Det är något jag verkligen vill ändra på i min egen uppfostran av Max. Ett barn som är riktigt tryggt och älskat kommer en lång bit, men alla människor behöver också uppmuntran och beröm när vi gör bra saker. Det hoppas jag att vi kan ge honom.

 Vi har ofta hopplösa maratonläggningar där vi föräldrar är de som är tröttast tyvärr, men en sak som jag försöker hålla på är att jag på kvällen, innan eller under nattningen, pratar med honom om de bra sakerna som hänt under dagen. Han är lite för liten än för att bidra själv med det han vill lyfta fram, men jag sammanfattar det åt honom.  

"Idag har vi träffat X och ni hade så roligt. Sedan åt vi pannkakor som du tyckte var så gott! Och så lekte du och pappa med dina bilar en stund....Och nu har vi ju läst din favoritbok, så mysigt vi har det!" 

Min förhoppning är att han ska somna med en bra känsla och på så vis också få en bättre sömn. Har ni provat något liknande? Kanske har du något annat bra tips på hur man verkligen gör sömnen så behaglig som möjligt för sitt barn?

Jag märker också att om vi har haft mycket konflikter innan läggdags, eller att något annat hänt som gjort honom ledsen, ja då sover han mer oroligt, drömmer mardrömmar, etcetera. Så det känns viktigt ur flera perspektiv att lyfta fram det positiva som hänt under dagen. Men inte är det lätt att vara förälder alla gånger....

p.s: Har ni sett det otroligt viktiga blogginlägget som sprids via facebook bl.a? Det handlar om barnsäkerhet och du hittar det här










8 kommentarer:

  1. Så mysiga bilder. Kul för honom att få vara med.:-) Kram

    SvaraRadera
  2. Så fint skrivet!
    Underbart med realtioner och starka band till andra person än föräldrarna, tex en morfar.
    Dessa tankar du beskriver, finns i mitt huvud varj dag och hos de flesta föräldrar skulle jag tro. Om du inte har läst Jesper Juuls böcker kan jag varmt rekommendera dem med. De ger en god förståelse om barnet som person och tips på hur man som förälder kan tänka & agera kring & i olika situationer man stöter på längs vägen.
    Föräldrarollen är det viktigaste jobbet man har, det mest givande och mest intressantaste men också det svåraste jobb man har. Det gäller att tro på sig själv och inte vara för hård mot sig själv! Det är också något jag försöker tänka på.....
    Att prata om det ni gjort & vad som har varit bra tror jag är mycket positivt. Snart lär han sig att sätta ord på tankarna och känslorna själv.

    Ha en riktigt fin dag!
    Kram Frida

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag följde Jesper Juul när han var med i nån tidning och löste olika problem, det var när Max var liten. Mycket intressanta tankar! Jag ska lägga det på minnet och försöka läsa lite mer, tack för tipset!

      Visst är det svårt på många sätt att vara förälder! När de är nyfödda så kretsar allt runt själva omvårdnaden, rätt temp på badvattnet, ont i magen, ja sådana saker. Men det allra svåraste tycker jag börjat nu när han är så medveten om allt, alla tonfall, etc. Jag märker att han är mkt lyhörd och lätt blir illa berörd om någon inte låter snäll eller blir irriterad. För även som vuxen har man ju en gräns och orkar inte alltid. Jag är oerhört glad över att vi är två föräldrar...

      Jag har blivit inspirerad av olika människor som berättat om att de t.ex. skrivit ner bra saker i en bok varje kväll, eller som jag skrivit om i bloggen, min "lyckoburk". Det inspirerade mig till att försöka ge Max den känslan av att kunna lyfta fram det bra som har hänt varje dag, även om han såklart måste få vara ledsen över det dåliga. Men jag hoppas att det är ett sätt för honom att bearbeta det som skett under dagen och genom det få en nattro...

      Tack för din fina kommentar! Kram!

      Radera
  3. Hej. tack för titten hos mig och för ditt inlägg.
    Känns skönt att nån mer tänker som jag. kanske finns det många som gör det, som ser många fördelar med att omge sig med nära och kära och att glädjas tillsammans oavsett om man har blodsband eller inte.
    Jag vill inte hänga ut någon men det är en nära person (ingen med blodsband men ändå i familjen) eller två skulle jag nog säga, som tydligen tyckte det var konstigt att en när och kär vän var med på dotterns avslutning i kyrkan. Denna vän har själv inga barn och har starka känslor till mina och min mans barn. Denna person har heller aldrig haft en familj som gått på hans avslutningar och anser det därför extra viktigt att visa att han bryr sig om våra barn.

    Fint skrivet om föräldrarollen. Den där boken verkar intressant. Jag ska kolla upp den :-)

    Kram till dig.
    Carola

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men oj, vad missunnsamt! Det är väl fantastiskt för både barnet och den vuxna att de får en egen fin relation och sådana byggs ju genom att man följer varandra. Att dessa två ens hade synpunkter på det är väldigt märkligt, kanske har de för lite att bekymra sig om då? Kram

      Radera
  4. Jag har också alltid saknat den där extra peppningen för att jag ska känna att det jag gör är bra. Visserligen älskad men med en uppfostran om att inte förhäva sig. Mina barn är betydligt större (den minste är elva) men jag har alltid försökt att tanka dem fulla med att de är bra och det de gör är bra. Jag tror att om man tycker om sig själv så får man också förmågan att tycka om andra, att inte bli skrämd och provocerad av olikheter vilket jag tror är en grund för mobbning. Jag vill att de ska bli trygga i sig själva. Stadiga grabbar att luta sig emot när åskan går helt enkelt ;)

    Tycker det låter så mysigt att ni går igenom allt bra som har hänt under dagen :)

    Kram

    SvaraRadera
  5. Vilket fint inlägg! Där fanns det mycket tänkvärt...
    Jag har alltid fått peppning och mycket beröm under min uppväxt. Min mamma har alltid varit supernoga med att säga att vad jag än tar mig för och hur det än går så är det "good enough". Man kan inte göra mer än sitt bästa, och sitt bästa är alltid gott nog, brukar vi säga.
    Konstigt nog känner jag ändå mig aldrig riktigt bra nog, för mig själv alltså. Undrar om det sitter i personligheten, kanske? Jag övar dock på det, för man kan ju inte gå omkring och tycka att allt man gör är kasst, men det är rätt svårt faktiskt. Det kan också bero på att min storebror alltid varit rätt strulig och har gjort det mesta "fel", är skuldsatt, har svårt att behålla jobb och förhållanden och sånt. Jag har under hela min uppväxt känt att jag måste vara bättre än han, att jag måste vara den som gör mamma och pappa stolta. Och det gör jag ju, men det sitter nog djupt det där, att inte misslyckas, att inte göra fel, för då blir de besvikna (vilket de inte blir, för jag gör ju faktiskt fel ibland).

    Att vara förälder är nog det svåraste man kan göra. Nu har ju jag bara en spädis än så länge och det är ju inte direkt någon uppfostran, men visst tänker jag mycket på det där med hur jag vill uppfostra honom utan att själv gå sönder. Vi pratar om det ganska mycket här hemma.
    Sen träffar jag ju väldigt många föräldrar inom mitt jobb och där har jag lärt mig hur jag INTE vill bli som mamma. Att göra för mycket för sitt barn mår ingen bra av. Föräldrarna får prestationsångest och tar oftast ut den på andra vuxna (läraren, till exempel)och barnen får svårt i sociala sammanhang eftersom de är vana vid att andra människor är till för dem.
    Att göra för lite för sina barn blir ju fel åt andra hållet, så det där med "good enough" känns ju väldigt vettigt! Får nog kolla upp den där boken så småningom...

    Och så har jag ett litet tips när det gäller hur man kan prata med barn om situationer som uppstått, som gjort dem ledsna eller arga, på förskolan med någon kompis eller vid läggdagskonflikter. Det är väldigt lätt att slänga ur sig frågan "varför gjorde du så?" till ett barn. Det är en väldigt svår fråga för små barn att svara på, eftersom de inte alltid vet. De handlar så mycket på instinkt och impulser. Dessutom kan fråga upplevas som dömande redan från början.
    Jag frågar därför alltid mina elever "vad var det som hände?". Då kan barnet berätta vad som hänt och man kan hjälpa dem att sätta ord på deras känslor. "Blev du ledsen när Pelle tog din spade?" Sedan kan man guida dem till en lösning på problemet utan att barnet känner sig nedtryckt eller bedömt. Hen känner att man har lyssnat och att man har hjälpt till. Det brukar funka väldigt bra! Lärde mig det av en (nu pensionerad) förskollärare på min skola. En mycket klok kvinna!

    Det blev en liten novell idag, minsann. Hoppas du orkar läsa :)

    Kram kram!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...