Hornet jag nyligen skrev om är nu målat och sitter på väggen i hallen. Det fick bli en sjalhängare istället för smyckesförvaring eftersom den passade bättre i hallen än i sovrummet där jag först tänkt ha den.
Jag missade programmet igår, men planerar att se det i efetrhand :-) Hört att det gjorde succe! Snyggt med hornet, jag har i år hatat våra horn som ligger i förrådet men börjar förstå att det är inne nu. Får kanske tillåta gubben att sätta upp dem igen då :-P Men måla det får jag knappast göra! Synd att du inte gilade Isabellas. Jag gillade inte heller sista numret faktiskt, men brukar annars älska den!
Ja ÄNTLIGEN fick man lite nytta av att ha jägare i familjen, hehe:) Men du, kan du inte hälsa din karl att om du får måla på ett par stycken så får han ju en ännu bättre anledning att gå ut och jaga lite mer! Win-Win liksom. Jag kanske får prova nåt mer nummer av Isabella innan jag dissar den helt då.
Det roliga är ju att Skäringer är från mina hemtrakter och hennes rollfigur Tabita bor på "skranta" vilket är ett område som inte direkt är så classy. Min sambo som kommer härifrån Gbg skrattar alltid högt när vi åker förbi skylten där det står Skranta och säger nåt i stil med "Skranta hahaha, Tabita på Skranta hahaha...":") Själv kan jag riktig se henne sitta där på skranta med sina ungar och tatueringsstudio och alla karlar och hon pratar ju exakt som man gör där också:) Kram
Vad mysigt, hoppas ni får det bra! Jag tror på mycket tid tillsammans och inte alltid "tvång" att göra så mycket och prestera utan liksom hitta guldkornen i det enkla, ofta. Och se varandra i ögonen och hitta saker att skratta åt tillsammans, det är så befriande. Stora varma kramar till dig!
Det är sant, när man slutar skratta tillsammans så blir det väldans tomt! Bra tips, det märks att ni har en fin relation som är värd att sträva efter att likna! Tack för de varma kramarna och jag sänder dem åter till dig!
Så fint du gjort med hornen. Aldrig tänkt på att man kan måla dem! De blev superfina! Här är det vi som ska vara barnvakt hela helgen, dotter m make, ska på bröllop och blir borta hela helgen. Hoppas det går bra med barnvakten så ni får lite egen tid så småningom. Kram Melodys matte
Tack! och vad snälla ni är som ställer upp som barnvakter! Det uppskattas säkert massor! Och så är ju det bästa sättet att skapa en egen relation till barnen. Jag hoppas att jag kan finnas tillhands om min son får egen familj en dag. Kram!
Jag har alltid avskytt såna där horn förut men ditt var verkligen jättefint. Och så fint att hänga sjalar på. Skulle jag faktiskt kunna tänka mig.
Ja, gud vilken mysig hund hon har, Skäringer. Och programmet var toppen!
Vårda relationen, ja, herregud hur gör vi, jag vet inte, känns mest som om vi har tur och växt ihop istället för isär. Det är knappt jag vågar säga det men vi har aldrig varit ifrån våra barn någon natt. Vi har helt enkelt inte något behov av det. Kanske har det med att göra att vi fick barn sent i livet, så vi har fått vara bara vi så himla länge innan och gjort allt vi har velat. Nu bara vill vi vara tillsammans allihop, det räcker. Kan ju tillägga att jag fortfarande är väldigt kär i min man efter alla år. Det är härligt att känna så...
Haha, jag vet vad du menar. Har aldrig kunnat tänka mig att det skulle vara något attraktivt att ha sådana horn upphängda. Jag har viltspårat en del med min ena hund och då var det bra med en pappa som är jägare men inte trodde jag att jag skulle få nytta även av hornen *fniss*
Vad fint skrivet om din man! Fantastiskt att finna den personen som man inte bara blir kär i utan också FÖRblir kär i!:) Och kanske är det så att alla inte har det behovet av att vara barnfria. Som du säger så har ni ju hunnit gjort massor innan barnen kom. Just när vi fick barn så fick många i vår umgängeskrets det också så det var ju smidigt på det sättet, det blev liksom självklart att ses med barnen då.
Men ja, jag tror att min sjukdom egentligen sliter mer på vår relation än föräldraskapet gör. Det är mycket som är relaterat till min hälsa som inte har varit aktuellt förut. Bara en sån sak som att vi numera har en väska ståendes som alltid är packad för sjukhusbesök... Och när man har så många tuffa perioder så behöver vi ibland få väga upp det med roligheter och oftast inkluderar ju det Max. Så ibland känns det som om vi BARA är föräldrar och inte alls också kärestor. Det skulle jag vilja hitta tillbaka till. Kram!
Så fint det blev med hornen! Det hängde likadana (fast brun/svarta) på restaurangen i Branäs, nästan så att det kliade i fingrarna att ta med hem, men nä så får man ju inte göra...
Jag gick och lade mig tidigt igår för friskna till lite mer så jag missade Mia! Innan lille Noah kom till världen så tog vi oss tillfällen att vara ensamma! Men det är inte så ofta det händer, vardagen rusar liksom! då är det viktigt att hitta tillfällen i vardagen och njae så duktiga är väl vi inte på det, kanske ska bjuda ut min man på en dejt haha.. Ibland har det varit så att Wiggo själv vill sova hos sin farmor och farfar då har vi "bara varit hemma" rätt skönt det med och bara vara och inte lämna bort bara för man själv ska bort... Men om två veckor ska båda barnen till farmor och farfar för vi ska på födelsedagsfest :)
Hehe, du skulle smugglat med dig de där hornen ju, ingen som hade spårat dem till dig:)
Ja det är ju som du säger, vardagen rusar på. Vi har ju fortfarande inte firat vår femårsdag som vi hade i september då restaurangen visade sig vara stängd. Jag tror att det går upp och ner det där med vilket behov man har...Har man så små barn som du har nu så orkar man ju nästan inte hitta på saker på tumanhand, inte gjorde vi det iaf. Då var det fullt upp med att få sova på nätterna. Men nu börjar Max bli äldre och jag känner mig ofta instängd här hemma iom sjukdomen så jag längtar UT!:) Härligt att ni ska få gå på fest och veta att de har det bra hos farmor! Kram och tack detsamma!
Jag såg också på Mia i går, gillade det, förutom den delen med tatuerartjejen, fattade inte riktigt vad det tillförde...? Jag hade inte uppmärksammat att du är sjuk/har en sjukdom (vad säger man?), verkligen tråkigt att höra. Jag uppfattar din härliga blogg som väldigt positiv, inte alls som en sjukdomsblogg, men du får gärna skriva hur sjukdomen påverkar dig i vardagen, när du känner att du vill alltså. Stor kram!
Hehe, nej, det där med Tabita (tatueraren) kändes som ett "roligt" inslag bara, har du sett Mia & Klara kanske? Hon är med där.
Jag blir så glad att du tycker att bloggen är positiv! Det är ju det jag vill:) Sedan tar sjukdomen över ibland, som när jag låg på sjukhuset innan jul, då är det lite svårt att skriva om inredning och pyssel tyvärr utan då handlar det om vad som händer i nuet istället. Ibland får bloggen bli som en dagbok, ett sätt att skriva av sig och att få sortera tankarna så att säga.
Jag har en neuromusklulär sjukdom som de senaste åren (efter att jag fick barn)försämrats kraftigt. Jag sitter delvis i rullstol, har hemtjänst som kommer varje morgon och hjälper mig upp och så att jag får duscha, etc. Innan dess hade jag hundar, hundsport var mitt största intresse, jag hade precis börjat spela golf och ja, jag levde ett hyfsat aktivt liv. Så det är en stor förändring både för mig och mannen kan man väl säga.
Det känns så orättvist och jag är störtimponerad av att du skriver om detta som den mest självklara sak, och det är det ju såklart för dig. Jag kan inte förstå hur det är, hur mycket jag vill eller försöker. Stor kram!
Åh, "Mia på Grötö!" Det hade jag alldeles glömt bort! Vilken tur att du påminde!
Att vårda sin relation...eftersom jag och min älskade inte har några barn, har vi ju all den där tiden som många saknar, både att vara ensamma och tillsammans.
Men, att skratta mycket. Att vara tydliga och ärliga mot varandra. Att slösa med komplimanger. Att ha kalas på en vardag. Att aldrig somna osams. Att inte låta ett dåligt humör gå ut över den andra. Att ha gemensamma drömmar. Att hjälpas åt med vardagssysslorna.
Eg. för att göra en lång tankekedja kort, helt enkelt att vara varandras givare.
Jättebra tankar där! Jag tror att det finns många som lever i relationer, barn eller ej, som inte alls prioriterar varandra eller har det bra tillsammans. "Att vara varandras givare", fasiken vad bra sagt! Du sätter ord på sådant som vi andra inte riktigt klarar att formulera men som såklart är helt sant!!
Som jag skrev i ett svar ovan så är vår största utmaning nog inte föräldraskapet utan att min sjukdom har vänt upp och ned på allt det som var "vi". Vi hade ju precis börjat spela golf som skulle vara vårt gemensamma intresse, vi reste mycket. Jag hade mitt stora intresse i hundarna som gjorde att han också med gott samvete kunde göra sina grejor. När allt det försvann så är det som att man måste börja om litegrann...
Jag missade programmet igår, men planerar att se det i efetrhand :-) Hört att det gjorde succe! Snyggt med hornet, jag har i år hatat våra horn som ligger i förrådet men börjar förstå att det är inne nu. Får kanske tillåta gubben att sätta upp dem igen då :-P Men måla det får jag knappast göra! Synd att du inte gilade Isabellas. Jag gillade inte heller sista numret faktiskt, men brukar annars älska den!
SvaraRaderaJa ÄNTLIGEN fick man lite nytta av att ha jägare i familjen, hehe:) Men du, kan du inte hälsa din karl att om du får måla på ett par stycken så får han ju en ännu bättre anledning att gå ut och jaga lite mer! Win-Win liksom. Jag kanske får prova nåt mer nummer av Isabella innan jag dissar den helt då.
RaderaProgrammet var härligt och avslappnat! Mia är ju så himla mysig och grädden på moset var ju förstås "Tabita"! Hahaha! Hon är bara bäst...
SvaraRaderaKram
Petronella
Det roliga är ju att Skäringer är från mina hemtrakter och hennes rollfigur Tabita bor på "skranta" vilket är ett område som inte direkt är så classy. Min sambo som kommer härifrån Gbg skrattar alltid högt när vi åker förbi skylten där det står Skranta och säger nåt i stil med "Skranta hahaha, Tabita på Skranta hahaha...":") Själv kan jag riktig se henne sitta där på skranta med sina ungar och tatueringsstudio och alla karlar och hon pratar ju exakt som man gör där också:) Kram
RaderaVad mysigt, hoppas ni får det bra! Jag tror på mycket tid tillsammans och inte alltid "tvång" att göra så mycket och prestera utan liksom hitta guldkornen i det enkla, ofta. Och se varandra i ögonen och hitta saker att skratta åt tillsammans, det är så befriande. Stora varma kramar till dig!
SvaraRaderaDet är sant, när man slutar skratta tillsammans så blir det väldans tomt! Bra tips, det märks att ni har en fin relation som är värd att sträva efter att likna! Tack för de varma kramarna och jag sänder dem åter till dig!
RaderaTack snälla söta du va gullig du är..:))
SvaraRaderaJag blir jätteglad!
Önskar dig en fin dag
Kram Susanne
Tack detsamma! Kram!
RaderaSå fint du gjort med hornen. Aldrig tänkt på att man kan måla dem! De blev superfina!
SvaraRaderaHär är det vi som ska vara barnvakt hela helgen, dotter m make, ska på bröllop och blir borta hela helgen.
Hoppas det går bra med barnvakten så ni får lite egen tid så småningom.
Kram Melodys matte
Tack! och vad snälla ni är som ställer upp som barnvakter! Det uppskattas säkert massor! Och så är ju det bästa sättet att skapa en egen relation till barnen. Jag hoppas att jag kan finnas tillhands om min son får egen familj en dag. Kram!
RaderaJag har alltid avskytt såna där horn förut men ditt var verkligen jättefint. Och så fint att hänga sjalar på. Skulle jag faktiskt kunna tänka mig.
SvaraRaderaJa, gud vilken mysig hund hon har, Skäringer. Och programmet var toppen!
Vårda relationen, ja, herregud hur gör vi, jag vet inte, känns mest som om vi har tur och växt ihop istället för isär. Det är knappt jag vågar säga det men vi har aldrig varit ifrån våra barn någon natt. Vi har helt enkelt inte något behov av det. Kanske har det med att göra att vi fick barn sent i livet, så vi har fått vara bara vi så himla länge innan och gjort allt vi har velat. Nu bara vill vi vara tillsammans allihop, det räcker.
Kan ju tillägga att jag fortfarande är väldigt kär i min man efter alla år. Det är härligt att känna så...
Kram!
Haha, jag vet vad du menar. Har aldrig kunnat tänka mig att det skulle vara något attraktivt att ha sådana horn upphängda. Jag har viltspårat en del med min ena hund och då var det bra med en pappa som är jägare men inte trodde jag att jag skulle få nytta även av hornen *fniss*
RaderaVad fint skrivet om din man! Fantastiskt att finna den personen som man inte bara blir kär i utan också FÖRblir kär i!:) Och kanske är det så att alla inte har det behovet av att vara barnfria. Som du säger så har ni ju hunnit gjort massor innan barnen kom. Just när vi fick barn så fick många i vår umgängeskrets det också så det var ju smidigt på det sättet, det blev liksom självklart att ses med barnen då.
Men ja, jag tror att min sjukdom egentligen sliter mer på vår relation än föräldraskapet gör. Det är mycket som är relaterat till min hälsa som inte har varit aktuellt förut. Bara en sån sak som att vi numera har en väska ståendes som alltid är packad för sjukhusbesök... Och när man har så många tuffa perioder så behöver vi ibland få väga upp det med roligheter och oftast inkluderar ju det Max. Så ibland känns det som om vi BARA är föräldrar och inte alls också kärestor. Det skulle jag vilja hitta tillbaka till. Kram!
Så fint det blev med hornen! Det hängde likadana (fast brun/svarta) på restaurangen i Branäs, nästan så att det kliade i fingrarna att ta med hem, men nä så får man ju inte göra...
SvaraRaderaJag gick och lade mig tidigt igår för friskna till lite mer så jag missade Mia!
Innan lille Noah kom till världen så tog vi oss tillfällen att vara ensamma! Men det är inte så ofta det händer, vardagen rusar liksom! då är det viktigt att hitta tillfällen i vardagen och njae så duktiga är väl vi inte på det, kanske ska bjuda ut min man på en dejt haha.. Ibland har det varit så att Wiggo själv vill sova hos sin farmor och farfar då har vi "bara varit hemma" rätt skönt det med och bara vara och inte lämna bort bara för man själv ska bort...
Men om två veckor ska båda barnen till farmor och farfar för vi ska på födelsedagsfest :)
Ha en fin kväll
Kraaaam
Hehe, du skulle smugglat med dig de där hornen ju, ingen som hade spårat dem till dig:)
RaderaJa det är ju som du säger, vardagen rusar på. Vi har ju fortfarande inte firat vår femårsdag som vi hade i september då restaurangen visade sig vara stängd. Jag tror att det går upp och ner det där med vilket behov man har...Har man så små barn som du har nu så orkar man ju nästan inte hitta på saker på tumanhand, inte gjorde vi det iaf. Då var det fullt upp med att få sova på nätterna. Men nu börjar Max bli äldre och jag känner mig ofta instängd här hemma iom sjukdomen så jag längtar UT!:) Härligt att ni ska få gå på fest och veta att de har det bra hos farmor! Kram och tack detsamma!
Jag såg också på Mia i går, gillade det, förutom den delen med tatuerartjejen, fattade inte riktigt vad det tillförde...? Jag hade inte uppmärksammat att du är sjuk/har en sjukdom (vad säger man?), verkligen tråkigt att höra. Jag uppfattar din härliga blogg som väldigt positiv, inte alls som en sjukdomsblogg, men du får gärna skriva hur sjukdomen påverkar dig i vardagen, när du känner att du vill alltså. Stor kram!
SvaraRaderaHehe, nej, det där med Tabita (tatueraren) kändes som ett "roligt" inslag bara, har du sett Mia & Klara kanske? Hon är med där.
RaderaJag blir så glad att du tycker att bloggen är positiv! Det är ju det jag vill:) Sedan tar sjukdomen över ibland, som när jag låg på sjukhuset innan jul, då är det lite svårt att skriva om inredning och pyssel tyvärr utan då handlar det om vad som händer i nuet istället. Ibland får bloggen bli som en dagbok, ett sätt att skriva av sig och att få sortera tankarna så att säga.
Jag har en neuromusklulär sjukdom som de senaste åren (efter att jag fick barn)försämrats kraftigt. Jag sitter delvis i rullstol, har hemtjänst som kommer varje morgon och hjälper mig upp och så att jag får duscha, etc. Innan dess hade jag hundar, hundsport var mitt största intresse, jag hade precis börjat spela golf och ja, jag levde ett hyfsat aktivt liv. Så det är en stor förändring både för mig och mannen kan man väl säga.
Stor kram tillbaka!
Det känns så orättvist och jag är störtimponerad av att du skriver om detta som den mest självklara sak, och det är det ju såklart för dig. Jag kan inte förstå hur det är, hur mycket jag vill eller försöker. Stor kram!
RaderaÅh, "Mia på Grötö!" Det hade jag alldeles glömt bort! Vilken tur att du påminde!
SvaraRaderaAtt vårda sin relation...eftersom jag och min älskade inte har några barn, har vi ju all den där tiden som många saknar, både att vara ensamma och tillsammans.
Men, att skratta mycket. Att vara tydliga och ärliga mot varandra. Att slösa med komplimanger. Att ha kalas på en vardag. Att aldrig somna osams. Att inte låta ett dåligt humör gå ut över den andra. Att ha gemensamma drömmar. Att hjälpas åt med vardagssysslorna.
Eg. för att göra en lång tankekedja kort, helt enkelt att vara varandras givare.
Till exempel;-)
Kramar
Jättebra tankar där! Jag tror att det finns många som lever i relationer, barn eller ej, som inte alls prioriterar varandra eller har det bra tillsammans. "Att vara varandras givare", fasiken vad bra sagt! Du sätter ord på sådant som vi andra inte riktigt klarar att formulera men som såklart är helt sant!!
RaderaSom jag skrev i ett svar ovan så är vår största utmaning nog inte föräldraskapet utan att min sjukdom har vänt upp och ned på allt det som var "vi". Vi hade ju precis börjat spela golf som skulle vara vårt gemensamma intresse, vi reste mycket. Jag hade mitt stora intresse i hundarna som gjorde att han också med gott samvete kunde göra sina grejor. När allt det försvann så är det som att man måste börja om litegrann...
Tack för ditt härliga svar! Stor kram!