lördag 17 augusti 2013

Livsfunderingar och egengjorda armband

Ett paket till fina Frida. Assietten är underbara Sahara som är framtaget av Marcus Samuelsson för Mateus. Har börjat samla på dessa och tycker att de är såå snygga att duka med.
Datorn är fortfarande under renovering så att säga så på veckodagarna använder jag ännu P:s urgamla jätteföredetta variant där det inte  går att lägga in bilder, länka, skriva fullständiga bogginlägg eller ens att kommentera alla gånger. *dret-dator!* Och låååångsamt går det! Så jag har fått ägna mig åt annat. Som att göra armband till exempel. Väldans vad mycket tid man plötsligt får över har jag märkt. Och jag ber om ursäkt att jag varit extremt frånvarande i bloggarna, men när sidorna laddas långsammare än Rysslands utveckling på homofronten så... Nu när det är helg kan jag istället ta P:s nya laptop och där går det att blogga. Så det här får nog bli en lördagsblogg:)

Det har hänt en hel del här och jag hoppas mycket på att det ska bli en bra höst. Försöker att se framåt och fundera på vad jag kan göra av mitt liv nu när det inte alls blivit som jag planerat och drömt om tidigare. Och kanske är jag en liten bit på väg...? Självförtroendet är dock lågt. Jag tycker alltför ofta att jag inte kan något, att "alla andra" är så duktiga och jag känner en frustration över att jag när jag blev sjuk förlorade så mycket av min förmåga att bestämma över min framtid. Att bli svårt sjuk är en enorm sorg och en stor kris i en människas liv har jag lärt mig. Och jag vet att många vill peppa genom att säga att jag borde titta på "Mot alla odds" (tv) eller läsa den och den boken. Men ofta är det ganska långt från min egen verklighet och mina förutsättningar och ibland är det så att vissa saker faktiskt ÄR omöjligt när man är sjuk. Tyvärr. Men jag jobbar på det och börjar bli bättre på att fundera på vad jag själv vill och tänka mindre på vad andra ska tycka och tänka om det jag gör...




 Men om en enda person till säger ordet MINDFULNESS så svär jag på att jag kommer att hålla för öronen och GALLSKRIKA!!:)

Något underbart som skedde alldeles nyligen, närmare bestämt tidigare den här veckan var att jag fick träffa en alldeles ljuuuuvlig liten "bloggbebis" vid namn Valentin. Han var så söt så det var inte klokt! Och naturligtvis var det jättetrevligt att få träffa hans föräldrar också. Vi har haft kontakt i något år nu och så fort vi sågs så var det som om vi känt varandra länge. Så fint:) Frida skojade om att det kändes som att stiga rakt in i min blogg då hon klev över tröskeln här eftersom hon ju sett det på bild tidigare. Rätt fantastiskt att man liksom lär känna varandra på avstånd när man följer bloggarna, vi kunde ju lätt plocka upp olika ämnen att prata om eftersom vi läst om varandras liv länge:)

 Nu har jag förresten dejtat två bloggvänner inom loppet av ett par månader, gången innan var det söta Sandra på Villa Ell som var sällskapet. Kul!

Och så har vi hela tre objekt som vi ska titta på de närmaste veckorna, kanske, kanske kan det bli en flytt i höst! Nej jag var tyvärr inte ironisk när jag skrev "hela tre"... Ja som ni förstår rullar livet på, med eller utan blogg. Kan sakna alla häftiga människor som finns i bloggvärlden dock, får passa på nu när jag har en fungerande dator:)

Som jag skrev tidigare har jag gjort några armband den här veckan....


Frida fick två, ett i makramé och ett pärlat. Vingen på det pärlade kommer sig av att jag älskar ordspråket "det viktigaste man kan ge sina barn är rötter och vingar", det lever jag efter och ville sända med Frida i hennes moderskap. Det nedersta armbandet är också makramé och skickat till min kära farmor som fick en fallskada och har legat inlagd en vecka. Då hon bor i Värmland och jag här så ville jag ge henne något som symboliserar att jag tänker på henne och finns hos henne även om hon inte ser mig, och då tyckte jag en armlänk kunde passa... 

Annars på pysselfronten har jag kommit över ett gäng fina gamla trälådor, de flesta ska få fortsätta vara omålade men några är tråkigt blå och de ska bli lite roligare är planen. En liknande låda gjorde jag om i våras och den är jag så nöjd med, det inlägget hittar du här.
 Kram på er!

8 kommentarer:

  1. Åh vad jag blir glad över att de ett livstecken :D
    Har faktiskt saknat dig hur konstigt det än kan låta. Livet blir inte alltid som man tänkt men det brukar bli bra ändå. Du är ju jätteduktig på allt verkar det som. Många kramar till dig.

    SvaraRadera
  2. Jobbigt att försöka blogga när det inte funka men kul att det blev ett inlägg i alla fall! Tråkigt att läsa att du drabbats av en sjukdom. Har missat vad det är men förstår att det måste vara jättejobbigt! Kram Suss

    SvaraRadera
  3. Skönt att få några ord ifrån dig även om det bara blir en gång i veckan....:-)

    Jag kan på sätt och vis förstå din känsla av hur det blivit efter din sjukdom. Gissar att det är lite som jag själv känt det. Så länge jag hade tillfälligt sjukbidrag (som det hette då) så gjorde det mig inte så mycket att vara hemma. Det där med "tillfällig" gjorde att känslan av att det var något definitivt kunde jag skjuta bort. Jag var ju bara "tillfälligt" sjuk.

    Jag kämpade mot Försäkringskassan för att få varaktig pension. Det blev lite absurt där. Jag visste ju innerst inne att jag aldrig mer kunde jobba på ett vanligt jobb med vanliga krav och vanliga tider. När jag äntligen efter flera års kamp fick den efterlängtade pensionen så blev jag deprimerad, över att inte längre ha något jobb. Det låter ju helt sjukt. Jag hade varit hemma i fem år, ändå blev jag deppig.

    Men jag tror det var det där definitiva, nu var allt slut. Jag var inte behövd längre. Jag hade inget socialt sammanhang med mera, med mera. Helt plötsligt var jag den tärande, istället för den närande.

    Jag hittade tillbaka till min sömnad, som du vet. Hoppas du också kan hitta något som kompenserar din förlust.

    Sedan måste jag berätta en grej. För ett antal veckor sedan var min älskade systerson med om en mc-olycka. Han tävlar i motorcross och det gick på tok. Han slet av minisker, ledband och muskler i sitt högerknä. Det bröts uppåt, på framsidan.

    Han har genomgått en operation och ska genomgå minst tre till. Man räknar med en konvalescens på ca 1 år. Han är en sådan som aldrig kan sitta still och har sjuttioelva bollar i luften samtidigt. Jag trodde det här skulle knäcka honom. Men han verkligen förvånat oss på ett positivt sätt.

    Visste jag om du var med på Facebook så skulle jag visa dig hans film som han la ut häromdagen, när han gick tre steg utan stöd. Vilken kämpe han är.....:-)

    Det är du också. Jag hoppas allt kommer bli bra till slut. Kram

    SvaraRadera
  4. Så jobbigt med krånlande dator, vissa saker önskar man bara kunde fungera och aldrig krångla.

    Gör ont i hjärtat att höra om din sjukdom och allt som det för med sig, och förstår din skrik-känsla vid namnet mindfullness;) Jag hoppas och tror att självförtroendet snart ska växa till sig igen (den brukar ha en magisk förmåga att göra det) och att ni snart hittar ert hus och att du får en fantastisk dag.
    Kram
    Annie

    SvaraRadera
  5. Härligt att du kan titta in och blogga ibland, för visst tänker jag ofta på dig och hur du har det! Förstår din frustration och att du måste hitta din egen väg till en framtid.
    Ibland kan goda råd och uppmuntrande tillrop, kännas som att ingen förstår!
    Har man ett handikapp eller en sjukdom, så kan man faktiskt inte göra allt, så är det bara. Men jag är övertygad om att du kommer hitta din väg och göra det bästa av ditt liv! Och ilskan och sorgen måste få ha sin tid och sin plats, så är det också!
    Hoppas du får ordning på datorproblemet, det underlättar nog för dig!
    Önskar dig en riktigt skön söndag!
    Kram
    M.E

    SvaraRadera
  6. Å, återigen: Så fint det var att mötas!
    Tänka sig, vilken lycka att just vi snubblade över varandra i den enorma bloggvärlden.

    Armbanden håller jag hårt i, de är underbara! Vilken lycka att få så fina presenter av en nyvunnen vän.

    Ser fram emot att ses igen <3

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...