Happy Halloween?

Här ser ni lite av godiset vi köpt hem inför gårdagskvällen, dessutom hade vi klubbor och annan choklad i småbitar; som geisha, dajm, twix med mera. Jag ville fördela det smidigt och fick tips via en kompis som visade så bra på facebook hur hon slagit in godis i cellofan så att det blev små påsar med några godisbitar i varje. Så det pysslade jag och Max med under eftermiddagen, och M började vänta redan klockan tre på att det skulle dyka upp någon och ropa "bus eller godis?". Som jag förstått det så ska man enligt amerikansk sed visa på något sätt att det är ett hushåll där man kan ringa på, så vi pimpade på utsidan också. Men trots alla ansträngningar så kom det inte en enda. DEN besvikelsen alltså:-(

Men så ikväll, helt oväntat, så ringde det faktiskt på dörren flera gånger, gissa om en viss fyraåring var glad! Tur att vi inte hunnit äta upp riktigt allt:-) Känns dock fortfarande oklart vilken dag man egentligen ska räkna med besök av alla läskiga spöken och häxor? Om vi nu ska anamma en "högtid" som firas någon annanstans i världen, borde vi inte göra det på samma dag som de? Den 31 oktober med andra ord. Men drit samma, Maxen är glad och då är jag också det!:)

Idag är också en lite extra vemodig dag (förutom det att det är helgona och alltid tänkvärt) för idag för exakt för ett år sedan så hämtade vi valp. Vi hade då varit hundlösa under några år, och för mig är ett liv utan hund inte ett riktigt liv. Det är min stora passion och intresse som har följt med mig sedan jag föddes ungefär, inte bara praktiskt som hundägare, jag har även försökt gå lite kurser/seminarier och lärt mig en del teori också. Det finns t.ex en kurs på Linköpings universitet som handlar om hundens beteendebiologi och den gick jag för några år sen. Kurshelg hos kenth och Niina svartberg, hundutbildningsgruppen, etc. Ja ni fattar stuket... Det är verkligen en värld jag älskar. När jag blev så sjuk för fyra år sedan nu i höst så fick den delen av livet dock sättas på paus. Så ni förstår kanske vilken glädje det var när vi äntligen kunde börja planera för valp igen, en hund som vi hade stora planer med inför framtiden. 

Efter en lång förberedelse- jag kollar alltid kenneln så noga jag kan, läser statistik om föräldrarna till valpkullen, granskar mh (mentalbeskrivningen), jag kontaktade rasklubbens valphänvisare, och vi besökte givetvis kenneln i förväg-  så var det äntligen dags att få hämta hem den saknade pusselbiten  till oss; Nemi. Vilken lycka att få ta med sig vår lilla goa tjej som vi längtat så efter. Det liksom lyfte hela familjen, och det behövdes så väl efter allt som hänt sedan sjukdomen visade sitt fula tryne och förändrade precis allt... 

När hon sedan fick somna in i somras, endast 10 månader gammal så var det det enda beslut som kunde tas, och vi fick fin hjälp och stöttning och vi vet också att det var extrem, maximal otur att det blev som det blev, men det gick ändå sönder någonting inom mig den dagen. För Max, som är enda barnet, så var det en fin vän som försvann. Och den här veckan började dessutom med att vi fick post ifrån något foderföretag där det stod "Till X (stamtavlenamnet)" och så en bild på en valp som var så lik henne.... Det var som om luften bara tog slut. Och idag gör det bara ont . Precis överallt. 

Nu blev det här inlägget rekordlångt, men det får vara så. Ibland svämmar hjärtat över och då får bloggen vara en ventil. Satsar på att komma med lite piggare inlägg imorgon eller så:)