När man känner en oändlig sorg över människors brist på empati... (och en fråga; varför är vi bara tysta och ser på?)

Sagt om Anders Behring Breivik efter den 22/7 2011

 Vet ni,  jag älskar att blogga om ytligheter. Tycker om att låta bloggen mestadels vara en frizon, ett ställe där jag kan frossa i shopping och fina rum oavsett hur livet ser ut runtomkring mig.. Men så läste jag ett inlägg hos Annie nyligen som jag har tänkt på. Mycket. Ett inlägg som gjorde mig ledsen ända långt inne i magen. Och en kommentar på det som  fick mig att inse att det finns människor som helt enkelt inte ser något fel i ett sådant beteende. (Länk till "En vädjan att se människan")

Annie skrev om människor, de allra svagaste, mest utsatta människorna, som tigger på våra gator. Det finns givetvis massor att säga om deras situation, om vad man borde göra, om ligor som utnyttjar... Men det som berörde mig mest i inlägget var att vi här i Sverige, vi som växt upp i ett land där det finns lagstadgad föräldraledigt, där man kan vända sig till socialen när det är som svårast, som kan anmäla sig till Matkassen och bli överrösta med mat för en stund, vi utsätter dessa för slag, för sparkar, vi spottar på dem. För vi vill ju inte ha dem där. Nej usch. Och då är det ju okej att misshandla dem, att förnedra dem? Eller? Och enligt kommentaren jag läste så är det ju egentligen myndigheternas fel att de blir spottade på. För våra gamla har det inte bra nog på vårdhemmen. Att farmor Greta längtar ihjäl sig efter besök från sina anhöriga, ja det är inte så viktigt, det ska skjutsas till aktiviteter och lagas mat, men samhället ska minsann ställa upp. Och när de inte gör det så spottar vi på de människor som vi tycker är orsaken. Ja inte politikerna då, utan de som sitter ute i kalla vintern vid Ica-butiken i kvarteret. Bra tänkt där...

Märks det att jag är arg? Bra! För ibland önskar jag att det var fler! Fler som slår näven i bordet och säger ifrån istället för att titta bort!! Jag läste en så tråkig kommentar inne hos en fb-vän som en bekant till honom skrivit. Den var rasistisk. Och jag protesterade. Tråden utvecklades till än mer galen då han menade att jag såg mig själv som offer och så vidare, och jag blev så illa berörd. Men det allra läskigaste var inte att han höll på så (och sedan fortsatte att trakassera mig via mail) utan det var tystnaden från de flera hundra som vår gemensamme bekant har som kontakter. Han själv (bekanten) gjorde inte heller något, inte ett enda litet "like". Däremot så skrev han att "han avslutar nu tråden" och DÅ minsann gillade folk. I mina ögon helt sjukt att en sådan person som min antagonist kan vräka ur sig hur mycket som helst och INGEN tar ställning, ingen enda säger ifrån när det verkligen gäller. "Folk vill inte stöta sig" var det någon som sa.

 Men vad händer i det här landet om vi säger ifrån till någon som beter sig illa? Ingenting. Absolut ingenting! Vi blir inte inlåsta eller förföljda. Vi blir inte dömda utan en rättegång eller till och med gömda någonstans. Ändå fortsätter vi att vara tysta! Fortsätter att låta människor stå emotsagda, låter dem påstå att det är "myndigheternas fel"... För mig är det självklart att säga ifrån när någon blir utsatt! Det spelar ingen roll om det är rasism, homosexualitet eller någonting annat, jag vägrar att bara vara tyst! Att ställa sig och demonstrera i Kärrtorp är inte värt någonting om vi inte ens kan säga till våra facebookvänner att vi ogillar deras sätt att slå på de svaga.

I slutet på detta urlånga inlägg vill jag lägga in en sådan bra text som jag bara älskar, och som förhoppningsvis får någon att tänka till. Den är skriven redan på 1940-talet av Martin Niemöller som var en tysk protestantisk pastor. Om vi inte står upp för någon annan så kanske det inte finns någon kvar som kan ställa upp för oss: 

När nazisterna hämtade kommunisterna,
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna,
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.
När de hämtade judarna,
lät jag bli att protestera;
jag var ju ingen jude.
När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.

Nu får den här bloggen återgå till att fokusera på vackra ting och miljöer. Men jag hoppas att jag kanske har fått någon att fundera en liten stund extra på vad vi egentligen vill vara för slags människor? Kram på er som läst ända ner!:)