När man måste stå upp för det man tror på....

Bild lånad via Fotoakuten.se

Den här veckan lär inte gå till historien som den bästa direkt. Vaknade upp med ryggvärken from hell precis lagom till att jag konstaterat hur mycket bättre det blivit de senaste dagarna... Om detta inte ger sig innan helgen är slut så får det bli naprapaten ändå.

Jag har också tvingats anmäla en person till dennes chef för att ha brutit mot tystnadsplikten. Jag bytte nyligen bolag och har därför nya människor i mitt liv och hem varje dag nu. Ångrar absolut inte bytet, men det här var ingen höjdare. Jag vet att jag gjorde rätt, egentligen vet jag det, då jag faktiskt konfronterade personen ifråga för att få höra vad hen hade att säga till sitt försvar innan jag tog det vidare. Alla kan fela, men den förklaringen var helt absurd och det märktes att hen inte ens reflekterat över det som sagts, trots att det var ett väldigt grovt övertramp. Uppenbarligen kan det då hända igen, HAR säkert hänt förut. När chefen sedan kontaktade mig för att få höra exakt vad som skett så sa hon att de överväger att låta den här personen gå (inte bara jag som haft synpunkter tydligen, men det här var det mest konkreta) och då jag vet att hen har familj att försörja så känns det jättetufft. Usch, ingen rolig upplevelse som jag aldrig behövt vara med om innan och hoppas jag slipper igen... Inte känns det bättre då jag inser att hens kollegor inte lär vara glada, men jag får stå för det jag gjort och hoppas på förståelse...

När jag var ung och jobbade extra i vården så anmälde jag faktiskt en kollega för olämpligt beteende då hon kränkte en patient rejält, och det enda jag ångrar är att jag inte tog det ännu högre då närmaste chefen mottog klagomålet men lämnade det utan åtgärd, trots att personen betedde sig fruktansvärt elakt. Jag får väl skylla på att jag var väldigt ung då, och att man som vikarie alltid är i beroendeställning, men ändå... Vi behöver lyfta sådana frågor, behöver stärka varandra att faktiskt våga säga ifrån när någonting är fel. Men just nu känns det mest pest ärligt talat...

Till råga på det tröttsamt krångel med en del praktiska saker, trista besked att ta ställning till och annat som gör mig rätt låg för tillfället. Känner mig inte alls i fas med någonting just nu. Men hey, det vänder väl? Eller? Imorgon ska vi i alla fall på kalas hos en fyraåring och det ska bli trevligt. Barnkalas som aktivitet på helgerna kan jag vänja mig vid:) Dessutom får fröken hund följa med och det innebär att både P och jag kan gå. Och i eftermiddag planerar vi en härlig skogstur, både vi och Nemi behöver nog rastas av lite:)
Ha en fin lördag!