 |
| Bäcken. Den vackraste. Nu alldeles igenfrusen men på somrarna full av liv. |
Det finns vissa platser som betyder lite extra. Ställen dit man gärna längtar och där bara
varandet ger själen ro. På "min" plats har jag spenderat många somrar och helger under min uppväxt. Jag har klappat korna och hjälpt till med hönsen. Jag har firat jul där, åkt hölass, lekt i trädgårdar, Firat roliga midsomrar med darttävlingar och massor med mat, varit på bröllopsmottagning i trädgården och studentfirande i potatislagret. Jag har traskat runt i skogarna för att leta svamp, blåbär, vitsippor eller bara för att få andas in den friska luften.
Där finns det, och har funnits i hela mitt liv, människor som är viktiga för mig. Men även utan att träffa någon så mår jag bra av att bara finnas där. Det kan numera dröja lång tid mellan gångerna men när jag väl kommer dit så infinner sig alltid friden inom mig...
 |
| Älskade ungen hade längtat efter att få åka traktor! En röd! Så det var stor lycka när han och morfar rullade iväg... Huset ni ser i bild är det mina farföräldrar byggde när de lämnade över gården. Tyvärr bor ingen i vår släkt där längre. |
 |
| Jag passade på att ta en liten promenad under tiden... |
 |
| Vissa hus är inte bara hus, de är verkligen hem! Jag vet inte hur gammal huset är, men 300-400 år gammalt gissade min farmor på när jag frågade. Farmors familj har bott i den lilla byn i många generationer men just det här huset (med tillhörande gård) köptes av hennes farföräldrar. Sedan så har det ärvts vidare inom släkten. Här har människor fötts, levt, fostrat barn, arbetat hårt, älskat och somnat in. Numera bor här min farbror med sin familj. Det finns inga kor eller andra "lagårdsdjur" kvar, men väl katter, hund och hästar. |
 |
| Jag var där under påskhelgen och även växthuset var en aning helgpyntat som ni ser. |
 |
| Vid den här stenen har jag lekt många många gånger och var ett favoritställe när vi lekte kurragömma. Tänk vilka minnen en sten kan frambringa! |
 |
| Om jag får drömma så skulle det här bli mitt en dag. Det här huset var för många år sedan en skola, min farmors föräldrar gick här som barn och även farmor själv och hon är över 90 nu. Sedan flyttade farmor och farfar dit när min pappa var liten och bodde där i tio år och bytte sedan bostad med farmors föräldrar som lämnade stora gården och bodde här de sista åren i livet. Efter det har det sålts vidare och nya generationer barn har lekt på gräset utanför. Huset kallas trots det bara för "skolan" kort och gott. Numera ägs det av någon som inte alls tillhör släkten men jag fantiserar om att få chansen att köpa det vid tillfälle. Tänk att ibland få byta betonglivet här i storstadsregionen mot skogen i Värmland när andan faller på... |
 |
| Samma hus på avstånd. |
 |
| Den gamla pumpen som jag minns att vi barn var så nyfikna på. Nu har den verkligen växt igen... |
|
|
|
 |
| Det lilla huset vid bäcken användes som tvättstuga förr, det byggdes av farmors pappa. |
 |
| Jag brukar ta vägen förbi hästarna när jag är där. I hagen där de brukar stå var det nu ett tjockt lager snö och inga hästar alls syntes till... |
 |
... Men här bakom ladugården fanns det tre stycken snyggingar som tittade nyfiket på mig och kameran.
Har du någon sådan plats som inte är ditt hem men som ändå betyder någonting extra för dig? Vad är det för plats?
|
God afton! Vad mycket du har skrivit sedan sist jag var inne!
SvaraRaderaJag har två ställen som jag håller extra varmt om hjärtat och det och första stället är "Porkanäset", där min faster, farbror och mina kusiner har sommarstuga. Det ligger precis vid en sjö i Dalarna och där firade vi varenda av min barndoms midsommaraftnar och jag har spenderat många somrar där.
Det andra stället är Millstätter See, Pesenthein. Österrike när det är som bäst! :-)
Jag brukar få till ett inlägg om dagen ungefär:) Dalarna är väl underbart vackert! Vi var också där en del när jag växte upp eftersom familjen har nära vänner där, midsommar är ju verkligen något extra i just Dalarna! Kram
RaderaJag har också ett sådant ställe, fast inte fullt så pittoreskt som ditt. Det är Sundsvall med omnejd som finns i mitt hjärta. Jag är född i Uppsala. Därifrån flyttade vi när jag var fjorton år. Sedan kuskade vi runt i landet och bodde i Göteborg, Borås och Karlstad innan vi hamnade på Alnön utanför Sundsvall.
SvaraRaderaDå var jag arton år och en mycket märklig känsla kom för mig. Helt plötsligt kände jag att jag kommit hem. Sedan dess har Sundsvall alltid varit "hemma" för mig. Inte bara för att jag numera har mina barn kvar där utan det är något annat med det ställe som gör att jag känner mig lugn, tillfreds och hemtam där. Jag tror på fullt allvar att jag bott där i ett tidigare liv och att det är det som ger mig känslan.
Som sagt var kom jag dit -67. -74 flyttade jag därifrån eftersom min fd man gick på Polisskolan i Sthlm och fick en tjänst där. Våra barn föddes i Stockholmsområdet, men eftersom både jag och min fd man var från S-vall ville vi tillbaka. -81 flyttade vi tillbaka. Då köpte vi hus i Matfors som ligger två mil väster om stan. -97 skildes vi och jag flyttade till Sthlm igen p g a mitt dåvarande jobb, som föreläsare och författare. -00 träffade jag min nuvarande man och bor numera i Södertälje. Även om jag trivs bra där (jag är nog en småstadsjänta inombords) så längtar jag hela tiden tillbaka till S-vall. Vi är upp två-tre gånger per år och det är rena rama fröjden för mig varje gång......:-)
Vad härligt du berättar om din "plats". Precis det du beskriver, att du kände att du kom hem, den känslan får jag också av den lilla byn som visas ovan. Vilken fin känsla att du mår så bra av dina besök i Sundsvall. Jag har aldrig varit längre norrut än Gävle men jag har en dröm om att få komma och se renar:)
RaderaBlev lite fnissig när jag såg att du bott i Gbg, Borås och Karlstad, det har jag också nämligen men i omvänd ordning. Plus att jag bott på några andra ställen också då. Längst söderut här i landet är Halmstad och då kände jag tydligt att jag vill inte bo så långt söderut. Vill ha chans till snö om vintern och jag avskyr blåsten vid kusten...Helst vill jag uppåt även från Gbg.
Jag har bott härnere i 8 år nu och även om det är mycket som är bra här så känns det inte främmande för mig att flytta vidare. Framför allt kanske eftersom boendet är dyrt och det känns snudd på hopplöst att hitta något annat som verkligen motsvarar våra önskemål om en gräsplätt, lite mer yta, med mera. Egentligen skulle jag vilja bort från storstadsregionerna av den anl. Man får så mycket mer för pengarna på andra ställen. Samtidigt kommer jag från en liten ort i Värmland och vet att det inte är så lätt att vara ny i en småstad, alla har liksom sina bekanta redan...
Min dotter och hennes man har just hittat sitt drömhus. Ett alldeles vanligt litet radhus med en liten täppa. De har inga barn så de vill inte ha så stort. De får tillträde 1 maj och ska vara ute ur sin lägenhet 15 maj, så vi åker upp några dagar i maj och hjälper dem att tapetsera och flytta in.
RaderaDet behöver inte betyda något negativt att komma till ett litet ställe. Matfors, som vi flyttade till, är ett gammalt brukssamhälle. Där kan man ju tänka att det ska vara jobbigt att komma in. Alla har bott där i hela sitt liv och har alla släktingar där. Så var det också, men vi hade turen att komma dit när det höll på att expandera så inflyttningen av nya människor var rätt stor. Så jag kände aldrig av att det var jobbigt. Det var tryggt för barnen att gå på en skola där även lärarna hade sina barn t ex. Alla tre stadierna på samma skolgård också.
Visst fanns det nackdelar, alla kände alla och en del hade totalkoll på alla. Men man fick leva därefter. För sonen var det extra tryggt och det var många som ställde upp på honom och hjälpte oss bra. Så man får väga för-och nackdelar med vart man väljer att bo.
Vilka härliga bilder och så underbart du berättar, levandegjorde det verkligen :) Själv ligger min barndomsby Torsås mig varmt om hjärtat och jag åker alltid "hem" när jag åker dit trots att vi flyttade därifrån när jag var sju år. Sen också den gård jag och min man bodde på innan vi fick barn, utanför Vimmerby, en gård som min svärfar och hans bröder hade ärvt av en gammal dam som deras pappa (min mans farfar) i sin tur hade hjälpt tidigare och ärvt gården av. Vi ville så gärna köpa den men det blev inte så pga en idiotisk "fejd" mellan min svärfar och en av bröderna (som vi inte var inblandade i men men..) och det grämer mig fortfarande 15 år senare! Mitt absoluta drömställe och jag jämför alla hus med huset på den gården. Såldes till någon helt annan istället som förstört huset med sin "Dallas-renovering". Fast där vi bor nu är inte så pjåkigt det heller :) kram
SvaraRaderaMen vad tråkigt att missa en gård sådär bara för att man inte kan komma överens! Jag förstår att det grämer dig ännu, jag hade känt likadant! Lite så känner jag för "skolan" på bilderna som ju blev till salu för några år sedan och köptes av ngn som inte alls har anknytning dit och inte vill varken sälja det eller bo där...Tur att ni hittat ert hem på en annan plats iaf! Kram
Radera